Jag växte upp i Arboga och en av mina vänner där var Jossan. Hon var ett år yngre än mig, vi umgicks i samma gäng och dessutom bodde vi nästan grannar, lite i utkanten av stan, så vi tog ofta sällskap hem på kvällarna efter att ha hängt nere i stan. Jossan var en riktig ängel. Dels hade hon långt, blont, lockigt hår, stora blåa ögon, rosa eller vita kläder samt världens finaste leende! Detta var utsidan, inuti fanns ett stort hjärta som brydde sig om alla, som alltid var positiv, alltid gjorde sitt bästa och dessutom var hon otroligt smart och begåvad. 

Hösten 2000 öppnade McDonald's en restaurang i Arboga, och både jag och Jossan fick jobb där. Vi fnissade om att vår vår vän Per skulle göra allt han kunde för att få gratis/billigare mat av oss, men det kunde han ju enbart drömma om....

Fredagen den 27 oktober 2000 är sista dagen före höstlovet. I skolans bibliotek fanns några datorer som hade fri tillgång till internet i mån av tid. När jag passerar genom biblioteket på eftermiddagen sitter Jossan vid en dator och surfar runt på Lunarstorm. Hon har rosa jeans, en vit v-ringad tröja och håret utsläppt. Jag minns att jag tyckte att hon var så vacker! Jag går förbi henne och hon säger glatt: "Hej! Ska du jobba i helgen? Ses vi?" Jag svarade att jag skulle det. "Åh, jag med, då ses vi imorgon"!

Dagen därpå arbetade vi båda, hon stod i en kassalinje och jag var i DT:n. Jossan slutade några timmar före mig, men innan hon gick hem frågade hon om jag skulle med ut på kvällen? 

- Nja, jag tror inte det. Jag är ensam hemma hela helgen och ska nog passa på att slöa i soffan och bara se på tv, jag jobbar hela höstlovet. Men jag hör av mig om jag ändrar mig och vill hänga med, svarade jag.

- Ja, ring mig eller Per. Vi är nog nere på stan eller hemma hos Joel eller så. Ha det så skönt annars, så ses vi ju garanterat imorgon, här på jobbet. 

Därefter såg jag i ögonvrån hur Jossan försvann ut från personalutgången. När kvällen kom låg jag mycket riktigt i soffan och kollade på Exp. Robinson och annan lördagsunderhållning. Då mamma och pappa var i Skövde och tömde min farmors hus (hon hade dött bara några veckor före) hade jag ingen bil att tillgå och det var ganska skönt att ha ett helt hus för sig själv, så jag bestämde mig för att inte gå ut. Jag smsade Per att jag skulle stanna hemma resten av kvällen och att han skulle meddela det till Jossan och de andra jag hade träffat på Mc D under dagen. Jag gick och la mig och morgonen därpå gick jag hemifrån tidigt då mitt pass började kl. 10. Eftersom jag inte hade någon bil hade min vän Johanna lovat att skjutsa mig, så jag gick till henne strax efter kl 9 och ringde på dörren till familjen Norrmans villa strax före kl 9.30 En yrvaken Johanna öppnade och undrade om jag hade missat att ställa om klockan? Svar ja, jag hade totalt missat den extra sovtimmen. Klockan var alltså 8.30 och jag skulle inte börja mitt pass förrän om 90 minuter. Johanna bad mig komma in så länge. Medans jag hängde av mig mina kläder i hallen kom hennes syster Fia, som både jag och Jossan var god vän med, nerför trappen. Hon tittade på mig allvarligt och sa:

- Emmy, har du hört vad som har hänt i natt?

- Nej, svarade jag. Har det hänt något?

- Ja, svarade hon. Jossan, hon hoppade inatt från bron som går över E20, vid Statoil. Och hon dog. 

- Va?!!! Hoppat? NEEEEEJ! Nej. Nej. NEJ! Hur då?

- Hela gänget var på pizzerian, hon började bråka med Jeppe och sprang ut med sikte på bron. De andra hann inte ikapp. När hon var uppe på bron så hoppade hon, fast de andra skrek att hon skulle avstå. Jag trodde att du var med?

- Nä, jag bangade. Jag var hemma ensam hela kvällen igår och smsade Per att jag inte orkade komma ner. Var du där?

- Nä, men Rikard var med och han ringde mig inatt. Har du pratat med Per? Jag tror han är på sjukhuset. Ring honom!

Jag ringde Per som tack och lov svarade. Jag frågade honom om allt var sant????

- Ja, det är sant.

- Hon hoppade?????

- Ja, hon hoppade. 

- Och hon är död???

- Ja, Emmy. Hon är död.

- Är du helt SÄKER?

- Ja, jag är ju för f-n på sjukhuset nu, jag åkte in direkt efter ambulansen inatt. Hon är DÖD!

- Shit, vad gör vi nu? Ska jag åka ut till jobbet?

- Gör det, jag tror inte alla därute vet. 

Jag hade otroligt svårt för att ta in all information. Jag fattade verkligen inte att det kunde vara sant. Johanna skjutsade ut mig till Mc D och hela bilresan försökte vi förstå vad som hade hänt, men det gick inte att ta in. 

När jag kliver in genom dörren till restaurangen är den första jag ser Virre, en tjej i gänget som är väldigt god vän med Jossan. "Hej!!!! Åh, kul att du också ska jobba idag!" säger hon glatt och skiner upp i ett stort leende. Därefter kommer Fia, en annan vän till Jossan och hon ser helt oberörd ut. Likaså Niklas, restaurangchefen. Shit, de kan inte veta något, tänker jag, och jag känner hur det börjar snurra i mitt huvud och att jag börjar bli lätt illamående. Jag går ut ur byggnaden och från parkeringen ringer jag återigen upp Per. 

- Är du HELT SÄKER? Är det inte bara något rykte? Jag är på jobbet och det verkar inte som att en endaste kotte vet något, alla är som vanligt och det känns skitkonstigt! 

- Ja Emmy, jag är helt säker. Jag har nyss pratat med Jossans mamma. Du kan meddela alla därute om vad som har hänt.

Jag gick in till restaurangen och bad att få tala med Niklas. Jag minns inte så mycket av vårt samtal, men på något sätt fick jag ur mig informationen. Han och Andreas, restaurangchef i Örebro som var med just den dagen, frågade mig om jag var HELT SÄKER???? Ja, jag fick till uppgift att berätta för alla här, men jag vill inte göra det, svarade jag.

Då samlade de alla i stora matsalen (restaurangen var inte öppen för allmänheten) och berättade för de 10-15 personer som var i tjänst om vad som hade hänt under natten med vår medarbetare. Jag kommer aldrig att glömma minen hos Jossans vänner. De tittade på mig med förvånad blick och då brast det totalt för mig, tårarna bara rann och jag kunde inte stoppa dem. Niklas berättade att de som ville åka hem fick göra det. Jag ringde Per och vi bestämde att vi skulle ses i stan. Jag minns inte hur jag kom därifrån, antagligen fick jag lift med någon. 

Senare under dagen var det informationsträff för alla på Trefaldighetsgården, församlingshemmet. Vi var bortåt 50 personer som samlades där och prästen Nisse Åberg försökte informera alla. Han inledde med att fråga om det var någon som varit med under natten och som ville berätta vad som hade hänt? Rikard berättade så gott han kunde om förloppet. Därefter fick vi information om vart vi kunde vända oss, särskilt då vi hade en höstlovsvecka framför oss. Vad jag gjorde under resten av dagen minns jag inte så mycket. Jo, jag ringde till Jossans mobil, men det vara bara mobilsvar där hon glatt meddelade att man kunde lämna ett meddelande efter pipet så skulle hon ringa upp så snart hon kunde......jag lämnade inget meddelande. Jag gick in på hennes lunarstorm och läste hennes senaste dagboksanteckningar, det senaste under lördagen. Hon var glad för det stundande lovet och såg fram emot att få jobba på Donken....jag fattade ingenting. Jag visste att hon stundtals mått dåligt, men inte så dåligt.

Jag och många av våra vänner arbetade på Donken hela veckan, och det var rätt skönt att skingra tankarna med arbete.

I Trefaldighetskyrkan gjordes ett minnesbord med fotografier, Jossans bok "Om mig själv", hennes dikter, hennes favoritväska (i ko-skinn) och en kondoleansbok. Samt massor av ljus och gosedjur som vi släpade dit. Eftersom jag arbetade i kyrkan som kyrkomusiker var jag dagligen i kyrkan, men under denna veckan övade jag inte särskilt mycket, utan satt mest vid bordet och pratade med vänner och läste om och om och om igen i boken om Jossan själv. Och jag grät floder.

Måndagen den 6 november startade skolan, och vid entrén hade skolan gjort iordning ett minnesbord. Vår klass samlades och vi fick information om vad som hade hänt (om nu någon hade missat det, i Arboga får man veta det mesta inom några timmar). Kl. 10 var det minnesgudstjänst i Trefaldighetskyrkan och hela skolan gick dit. Jag tog sällskap med Johanna och Sara och vi pratade på vägen dit om att det var helt overkligt. Minnesgudstjänsten blev otroligt vacker med mycket musik och minnesord.

Fredagen den 10 november begravdes Jossan i Trefaldighetskyrkan. Jag gick dit med Per. Vi hade beställt blommor till hennes kista, med texten "Sov gott Jossan, vi glömmer dig aldrig! Kram Emmy o Per". Under begravningen sjöng Macke Olsson bl a "Det bor en ängel i mitt rum" (E. Dahlgren) och "Knockin on heaven's door" (Gun's n' roses) och det var så otroligt vackert och sorgligt på samma gång. Prästen Johan Linnman höll ett jättefint griftetal som inleddes såhär:

"Natten mellan den 28-29 oktober förändrades allt på ett ögonblick. Det var då som Jossan gick från att vara en jordisk ängel till att bli en himmelsk ängel." Han pratade även om att hon alltid såg till andras bästa och att hon var så otroligt noggrann med det hon gjorde, och att hon helst ville klara sig själv, något hon även gjorde. Kvar står vi dock med vår fråga: Varför?

När jag gick fram till kistan för att säga mitt sista farväl spelades "It must have been love" med Roxette. Det var ganska lustigt, för jag och Jossan hade lyssnat på den låten många gånger, och framförallt sett filmen Pretty woman där den låten är ledmotivet. Jag kommer alltid att förknippa den låten med Jossan.

Efter begravningen, som tog lite över en timme har jag för mig, var alla som ville välkomna hem till Jossans föräldrar. Jag kände dock att jag inte orkade, jag var helt slut både i kroppen och mentalt, och hade även huvudvärk av all gråt. Per ville dock åka dit så vi skiljdes åt. Jag hade en lektion inbokad i kyrkan med Birgitta lite senare så jag väntade i kyrkan. Jag gick runt och läste hälsningarna på alla blommorna samt tog många foton på kistan och blomsterdekorationerna. Det var så overkligt. Jag stod bredvid kistan, som hade ett BERG av rosor från alla vännernas sista avsked, och tänkte att därinne ligger du, med ditt lockiga blonda hår, och sover, och när du sa att "vi ses imorgon", menade du det då, eller visst du då att det inte skulle bli så? Det kommer jag aldrig få svar på.

Idag har det gått exakt nio år sedan du valde att flytta till himmelen. Jag är övertygad om att du har det bra där, men jag saknar dig, och jag tänker ofta på vem du skulle ha varit idag? Skulle du ha blivit jurist? Skulle vi ha haft kontakt? Skulle vi ha setts på juldagen och på medeltidsdagarna? Skulle vi fortfarande ha tagit sällskap hem på nätterna efter Vinbäcken om somrarna? Jag vet inte. Men du hade garanterat funnits på facebook, och där skulle jag ha kunnat följa dig. 

Det var många som skrev i din gästbok på lunarstorm tiden efter din död. Dessvärre så stängs sidan ner om man inte har varit inloggad på ett tag, och så skedde även med din sida. Jag slutade även att ringa ditt mobilsvar efter något halvår, du svarade ju aldrig......

Tack för de 17 år du fanns på jorden, och tack för de 10 år jag fick med dig. Hoppas du sover gott!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag bloggar inte på den här sidan längre, utan på min hemsida, www.emmyalgefors.se Jag tror inte att jag har loggat in här på över ett år, så döm om min förvåning när jag idag såg att jag har lite besök här....vad trevligt :)   Men följ mig gär...

När jag flyttade till Göteborg i somras gjorde jag en egen lista på saker jag ville göra, som ett steg i min utveckling att ta reda på vad jag vill göra med mitt liv, och vad jag tycker är roligt och inte. Några av punkterna var: - åka på spontana ...

Idag var det dags för konsert, i Hagakyrkan i centrala Göteborg tillsammans med Guldhedskyrkans kammarkör. På programmet stod svensk körlyrik såsom S-E Bäck och S-E Johansson, men även Södermans "Andliga sånger" samt Vårnatt av Stenhammar.  De två ...

Sommaren 2007 började jag hänga i Gbg tack vare min dåvarande kärlek. En helt underbar familj seglade då in i mitt liv, familjen Eriksson. Mitt ex umgicks med dem en del, och då familjen hade sitt fäste i Pauli kyrka i Göteborg, där jag och mitt ex s...

Hela mars månad blev väldigt annorlunda, dels var det väldigt mycket arbete, både på jobbet och frilans. Därtill har jag varit stamkund hos polisen och försäkringsbolaget i och med att jag: - blev påkörd med bilen - krockade med bilen - min cyk...