Oj vilken dag det har varit! En lång, härlig dag med festligheter från tidig morgon till sen afton, hur ofta inträffar det?

Vi 8-tiden anlände jag till Karin och Kicki's villa vid Rådasjön, där de hade dukat upp ett fantastiskt frukostbord. Med utsikt över sjön, solen sken på den klarblåa himlen och i bakgrunden en stråkkvartett satte vi oss till bords och åt frukost tillsammans. Frukosten är nog min favoritmåltid, iallafall om man har sällskap och tid, vilket så var fallet denna morgon. Efter en timme begav vi oss in till Sankt Pauli kyrka som återinvigdes idag efter fem månaders renovering. 

Uppsjungning och repetition följdes av återinvigningshögmässa som var helt makalöst fin och fantastisk på alla sätt och vis. Fulltalig kör, fyra organister, åtta präster, kyrkvärdar och därtill fullsatt kyrka gjorde att stämningen nästan vibrerade. Vi sjöng otroligt bra musik, mycket anglikansk sådan (det hela inleddes med Parry's "I was glad" (http://www.youtube.com/watch?v=_8GJ2CWjQSc) och jag fick många fina flashbacks-minnen från Arboga-tiden. En brassensemble från Göteborgssymfonikerna spelade med i alla psalmer och när psalm 169, "I himmelen, i himmelen" spelades med otroligt snygg brassklang och fina harmisar kunde jag inte sluta att gråta. Jag och mina känslor.....men det var fler än jag som var tagna. Dessutom är det ju alla helgons dag idag och jag tänkte lite extra på de som inte längre finns på jorden, särskilt min kollega Barbro som förlorade sin kamp mot bröstcancern i vintras. Hennes begravning i Högalidskyrkan (Stockholm) var ungefär i stil med dagens högmässa (vi sjöng även nyss nämnda psalm under hennes begravningsgudstjänst). Eric Ericsons kammarkör sjöng med Eric själv vid dirigentpulten, då Barbro var medlem i kören sedan många år och god vän med Eric. De sjöng bl a ur Mozart's Requiem, Stenhammar samt Bach. När sex herrar ur kören bar ut hennes kista till toner av Bach's Piece d'Orgue (grave-satsen) fullkomligt strömmade tårarna......suck......

Högmässan blev hursomhaver väldigt fin och stämningsfull och den kändes inte lång fast klockan var 13.15 när sista ackordet klingade ut. Därefter följde tårtkalas i Pauligården, 35 stycken olika sorters tårtor bjöds fram  Jag hade som tur var med mig hemlagad kycklinggryta som jag kunde grunda med........efter en snabb promenad runt kvarteret var det dags för repetition igen med kören inför kvällens musikgudstjänst. Det blev en favvo i repris men inte lika lång då den inte innehöll så mycket annat än musik. 

Jag har svårt att välja vad jag tycker är bäst med kyrkan, men just dessa fest-tillfällen då man firar mässa tillsammans (dvs vi delar en måltid och gemenskap med varandra), sjunger psalmer och ev annan musik tillsammans, träffar många bekanta, nära och kära samt fortsätter gemenskapen efter gudstjänsten vid ett kyrkkaffe, är något jag hoppas alla får uppleva i sina dagar. Jag ska någon gång skriva om min kärlek till just Sankt Pauli kyrka/församling, men just dessa tillfällen då kyrkan blir en sådan mötesplats för människor i olika åldrar, sådana som man träffar regelbundet och sådana som man träffar för första gången, är rena plåsterbitarna för min själ. Jag mår alltid så bra a att sätta mig i kyrkbänken och lyssna till textläsningarna, predikan, bönerna, psalmerna och körsången/orgelmusiken. Att det några gånger per år är extra festligt, som idag, ger mig känslan av att detta är något som är en sådan stor del av mig att jag inte vet vad jag skulle göra om jag inte fick uppleva det? När man dessutom känner att de övriga omkring en upplever samma sak, då får jag gåshud.

Det var en hel del trevliga återseenden idag, kyrkan stängdes den 31 maj för renovering och vi har inte kunnat fira mässor alls i kyrkan sedan dess. Men nu kommer allt att vara som det ska igen

Efter aftonens musikgudstjänst var vi ett gäng som gick till närliggande puben Paddington och beställde öl och mat, mycket trevligt trots att alla var gräsligt trötta. 

Då jag inte kunde somna igår och enbart sov två timmar, blir det en relativt tidig lördagkväll för mig. Jag är dock ledig imorgon men ska åka till gudstjänsten i Smyrnakyrkan för att lyssna på Tomas Sjödin som predikar. Om du inte har läst någon av hans böcker, gör det! Hela livet får en helt annan färg efter hans kloka tankar om sprickor i livet (de behövs för att ljuset ska kunna strila igenom), om att vara bortglömd eller snarare utvald av Gud, om sorgen över två förlorade söner samt glädjen över att ha fått en plats på jorden. Oj vilken helg det ser ut att bli!

Jag cyklade ner på stan i eftermiddags och det var en helt fantastisk höstkänsla i luften. Kall och krispig luft, en jättevacker himmel och det finns så många vackra färger både på gator och i träden från alla löv. Jag har den fina förmånen att få cykla igenom Slottsskogen varje gång jag ska ner till city, och det är en sådan magisk skog! Jag fullkomligt älskar Slottsskogen. Det är stort, lugnt, vackert och en helt fantastisk oas mitt i stan. Dessutom finns det levande djur såsom sälar, pingviner och älgar, dem cyklar jag dock inte förbi på min rutt. Nåväl, när jag satt på cykeln slogs jag av tanken att jag är glad över att denna höst må bra, de senaste höstarna har varit rätt jobbiga för mig av olika anledningar, och därmed har jag inte kunnat njuta av min tillvaro. Men denna höst känns det återigen som att livet ler mot mig  

På stan gjorde jag några ärenden, samt shoppade en klänning och en kofta från ett märke som hette Melmelli. Eftersom jag har köpstopp (light) kändes det inte så bra, men när jag fick veta att det var en designer från Gbg övertalade jag mig själv att det är bra att stötta småföretagare i sin hembygd....eh.......tjejen som expedierade mig i butiken var supersnygg i håret så jag frågade henne om hon möjligen kunde dela med sig av sin frisör? Det gjorde hon så gärna, jag fick adress och namn. Jag gick genast till den salongen och bokade en tid för färg i december. I Sthlm har jag haft världens bästa frisör, Jenny på Salong Mir i Gamla stan (om du känner Hannah Holgersson, Anna Graca eller t ex Hanna Sandman och tycker de är snygga så har de också Jenny) och jag har fullt förtroende för henne. Dessutom har vi med åren blivit ganska goda vänner som pratar om det mesta när vi ses på salongen. Jag har dock insett att jag bör hitta en frisör här i Gbg, och det bästa sättet borde ju vara att se sig om efter snygga provexemplar, hihi. 

Därefter tog jag en timmes promenad innan mörkret kom, inte jättekul att knata i stan men luften var så skön! Vid 18.30 gick jag till operan där Märta mötte mig. Hon vickar i operan (viola) och var där idag för att öva, men vi hade i förväg bestämt att ta en kombinerad fika/övningspaus tillsammans. Märta fixade ett passerkort till mig och vips så är man inne i operans djupa vrår. Jag tycker att det är lika häftigt varje gång jag besöker operor, konserthus eller liknande byggnader, oavsett om det är som besökare eller medverkande. Att lilla jag, från lilla Arboga, får komma in bakom kulisserna är fortfarande så overkligt. Det är ju liksom de STORA musikerna som hänger där, och att jag får vara med och leka i deras gäng känns oftast helt ofattbart.

Märta och jag slog oss ner i personalcaféet, där sprang vi på Elisabeth som skulle jobba ikväll (hon tar hand om åhörarnas ytterkläder under föreställningen). Jag blev förvånad då jag var helt säker på att hon idag hade åkt till London, men det är imorgon hon åker. Hennes fina make Samuel ska spela orgelkonsert i St Paul's cathedral i London. Om jag är avis? nej då.......

I caféet mötte jag även Jacob Wistrand, en duktig tenor jag lärde känna i Sthlm när han gick på operahögskolan där. Nu finns han i Gbg sedan i somras, för att jobba på just operan som sångare. Det var ett roligt återseende och han hälsade mig välkommen till stan  

Fikastunden med Märta var som alltid väldigt gemytlig. Jag blir alltid så glad av att träffa Märta för att hon jämt är så positiv. Jag tror inte hon vet vad pessimism, negativitet, inte se framåt osv är för något. En levande vitaminkick helt enkelt. Vi samtalade om det som gjorde att jag igår var rätt nere, och hon fick mig att känna att det är normalt att känna som jag gör/gjorde med tanke på omständigheterna, jag är helt normal och fullt frisk! Tack Märta! Vi lyckades vara disciplinerade och hålla nere stunden till en timme, därefter återgick hon till sitt övningsrum och jag cyklade hemåt.

Efter en gul fruktsallad (mango, ananas och apelsin) med lite vaniljkesella ska jag nu dricka en kopp kvällste och sätta mig vid pianot med Ravel's "Sonatine". Jag håller mig dock till andra satsen.....  

Idag mår jag bättre, väldigt skönt. Jag har bestämt mig för att ha en fixar-dag idag, dvs städa, diska, sortera papper, slänga skräp, handla, laga mat och göra några ärenden på stan. Antagligen kommer jag inte ha tid att träffa någon, men det är bara bra. Jag behöver öva mig i att vara ensam och min röst mår bra av att vila en dag i veckan (och antagligen min omgivnings öron). Jag är dock lite kluven till kvällen, det känns inte bra att ha en ledig fredagkväll och inga trevliga planer för den. Men som sagt, det kan inte vara roligt jämt och jag har ju aldrig problem med att fördriva tid, jag har massor av böcker och tidningar jag vill läsa, jag kan alltid öva samt att jag borde sortera garderoben. Jag undrar ofta om jag någonsin kommer att komma iordning här hemma? Alltså att man kommer till en punkt där man känner att: Nu är allt uppackat, jag vet exakt var jag har alla saker, jag har slängt alla onödiga prylar, jag har sorterat vartendaste kvitto, det är ordning i skåpen och jag lyckas även hålla en konstant ordning......

Eftersom jag har flyttat 13 gånger de senaste åtta åren har jag sällan upplevt den känslan. Nu har jag dock inga planer på att flytta, eller snarare, jag VÄGRAR att flytta en gång till. Jag stortrivs i den här lägenheten, det är så skönt att ha en massa utrymme helt för sig själv, jag har badkar, klädkammare, stort kök med en massa arbetsyta och skåp, en stor lyxig garderob i sovrummet samt ett stort vardagsrum som är mitt absoluta favvo-rum, där övar jag piano eller bara myser i min stora, nyinköpta vita soffa  Men som sagt, den dagen då alla saker är på plats och jag har stenkoll på mina prylar, då kanske jag kan slappa på riktigt?

Just ja, jag ska idag även svara på en massa mail. Jag har de senaste dagarna fått ganska många trevliga mail från nära och bekanta. Många undrar hur jag har det i Göteborg, och jag vill ta mig tid att svara ordentligt till var och en. Det låter väl som ett bra fredagsevenemang? Men dagen är ju inte slut än, det kan ju komma någon förfrågan om aktivitet. Känner jag mig själv rätt kommer jag antagligen att inte banga, så det vore egentligen bra om det inte kom något erbjudande, då morgondagen är lång, jag är ganska trött och som sagt, jag borde vila och bara rå om mig själv. Att det ska vara så svårt?

Jag växte upp i Arboga och en av mina vänner där var Jossan. Hon var ett år yngre än mig, vi umgicks i samma gäng och dessutom bodde vi nästan grannar, lite i utkanten av stan, så vi tog ofta sällskap hem på kvällarna efter att ha hängt nere i stan. Jossan var en riktig ängel. Dels hade hon långt, blont, lockigt hår, stora blåa ögon, rosa eller vita kläder samt världens finaste leende! Detta var utsidan, inuti fanns ett stort hjärta som brydde sig om alla, som alltid var positiv, alltid gjorde sitt bästa och dessutom var hon otroligt smart och begåvad. 

Hösten 2000 öppnade McDonald's en restaurang i Arboga, och både jag och Jossan fick jobb där. Vi fnissade om att vår vår vän Per skulle göra allt han kunde för att få gratis/billigare mat av oss, men det kunde han ju enbart drömma om....

Fredagen den 27 oktober 2000 är sista dagen före höstlovet. I skolans bibliotek fanns några datorer som hade fri tillgång till internet i mån av tid. När jag passerar genom biblioteket på eftermiddagen sitter Jossan vid en dator och surfar runt på Lunarstorm. Hon har rosa jeans, en vit v-ringad tröja och håret utsläppt. Jag minns att jag tyckte att hon var så vacker! Jag går förbi henne och hon säger glatt: "Hej! Ska du jobba i helgen? Ses vi?" Jag svarade att jag skulle det. "Åh, jag med, då ses vi imorgon"!

Dagen därpå arbetade vi båda, hon stod i en kassalinje och jag var i DT:n. Jossan slutade några timmar före mig, men innan hon gick hem frågade hon om jag skulle med ut på kvällen? 

- Nja, jag tror inte det. Jag är ensam hemma hela helgen och ska nog passa på att slöa i soffan och bara se på tv, jag jobbar hela höstlovet. Men jag hör av mig om jag ändrar mig och vill hänga med, svarade jag.

- Ja, ring mig eller Per. Vi är nog nere på stan eller hemma hos Joel eller så. Ha det så skönt annars, så ses vi ju garanterat imorgon, här på jobbet. 

Därefter såg jag i ögonvrån hur Jossan försvann ut från personalutgången. När kvällen kom låg jag mycket riktigt i soffan och kollade på Exp. Robinson och annan lördagsunderhållning. Då mamma och pappa var i Skövde och tömde min farmors hus (hon hade dött bara några veckor före) hade jag ingen bil att tillgå och det var ganska skönt att ha ett helt hus för sig själv, så jag bestämde mig för att inte gå ut. Jag smsade Per att jag skulle stanna hemma resten av kvällen och att han skulle meddela det till Jossan och de andra jag hade träffat på Mc D under dagen. Jag gick och la mig och morgonen därpå gick jag hemifrån tidigt då mitt pass började kl. 10. Eftersom jag inte hade någon bil hade min vän Johanna lovat att skjutsa mig, så jag gick till henne strax efter kl 9 och ringde på dörren till familjen Norrmans villa strax före kl 9.30 En yrvaken Johanna öppnade och undrade om jag hade missat att ställa om klockan? Svar ja, jag hade totalt missat den extra sovtimmen. Klockan var alltså 8.30 och jag skulle inte börja mitt pass förrän om 90 minuter. Johanna bad mig komma in så länge. Medans jag hängde av mig mina kläder i hallen kom hennes syster Fia, som både jag och Jossan var god vän med, nerför trappen. Hon tittade på mig allvarligt och sa:

- Emmy, har du hört vad som har hänt i natt?

- Nej, svarade jag. Har det hänt något?

- Ja, svarade hon. Jossan, hon hoppade inatt från bron som går över E20, vid Statoil. Och hon dog. 

- Va?!!! Hoppat? NEEEEEJ! Nej. Nej. NEJ! Hur då?

- Hela gänget var på pizzerian, hon började bråka med Jeppe och sprang ut med sikte på bron. De andra hann inte ikapp. När hon var uppe på bron så hoppade hon, fast de andra skrek att hon skulle avstå. Jag trodde att du var med?

- Nä, jag bangade. Jag var hemma ensam hela kvällen igår och smsade Per att jag inte orkade komma ner. Var du där?

- Nä, men Rikard var med och han ringde mig inatt. Har du pratat med Per? Jag tror han är på sjukhuset. Ring honom!

Jag ringde Per som tack och lov svarade. Jag frågade honom om allt var sant????

- Ja, det är sant.

- Hon hoppade?????

- Ja, hon hoppade. 

- Och hon är död???

- Ja, Emmy. Hon är död.

- Är du helt SÄKER?

- Ja, jag är ju för f-n på sjukhuset nu, jag åkte in direkt efter ambulansen inatt. Hon är DÖD!

- Shit, vad gör vi nu? Ska jag åka ut till jobbet?

- Gör det, jag tror inte alla därute vet. 

Jag hade otroligt svårt för att ta in all information. Jag fattade verkligen inte att det kunde vara sant. Johanna skjutsade ut mig till Mc D och hela bilresan försökte vi förstå vad som hade hänt, men det gick inte att ta in. 

När jag kliver in genom dörren till restaurangen är den första jag ser Virre, en tjej i gänget som är väldigt god vän med Jossan. "Hej!!!! Åh, kul att du också ska jobba idag!" säger hon glatt och skiner upp i ett stort leende. Därefter kommer Fia, en annan vän till Jossan och hon ser helt oberörd ut. Likaså Niklas, restaurangchefen. Shit, de kan inte veta något, tänker jag, och jag känner hur det börjar snurra i mitt huvud och att jag börjar bli lätt illamående. Jag går ut ur byggnaden och från parkeringen ringer jag återigen upp Per. 

- Är du HELT SÄKER? Är det inte bara något rykte? Jag är på jobbet och det verkar inte som att en endaste kotte vet något, alla är som vanligt och det känns skitkonstigt! 

- Ja Emmy, jag är helt säker. Jag har nyss pratat med Jossans mamma. Du kan meddela alla därute om vad som har hänt.

Jag gick in till restaurangen och bad att få tala med Niklas. Jag minns inte så mycket av vårt samtal, men på något sätt fick jag ur mig informationen. Han och Andreas, restaurangchef i Örebro som var med just den dagen, frågade mig om jag var HELT SÄKER???? Ja, jag fick till uppgift att berätta för alla här, men jag vill inte göra det, svarade jag.

Då samlade de alla i stora matsalen (restaurangen var inte öppen för allmänheten) och berättade för de 10-15 personer som var i tjänst om vad som hade hänt under natten med vår medarbetare. Jag kommer aldrig att glömma minen hos Jossans vänner. De tittade på mig med förvånad blick och då brast det totalt för mig, tårarna bara rann och jag kunde inte stoppa dem. Niklas berättade att de som ville åka hem fick göra det. Jag ringde Per och vi bestämde att vi skulle ses i stan. Jag minns inte hur jag kom därifrån, antagligen fick jag lift med någon. 

Senare under dagen var det informationsträff för alla på Trefaldighetsgården, församlingshemmet. Vi var bortåt 50 personer som samlades där och prästen Nisse Åberg försökte informera alla. Han inledde med att fråga om det var någon som varit med under natten och som ville berätta vad som hade hänt? Rikard berättade så gott han kunde om förloppet. Därefter fick vi information om vart vi kunde vända oss, särskilt då vi hade en höstlovsvecka framför oss. Vad jag gjorde under resten av dagen minns jag inte så mycket. Jo, jag ringde till Jossans mobil, men det vara bara mobilsvar där hon glatt meddelade att man kunde lämna ett meddelande efter pipet så skulle hon ringa upp så snart hon kunde......jag lämnade inget meddelande. Jag gick in på hennes lunarstorm och läste hennes senaste dagboksanteckningar, det senaste under lördagen. Hon var glad för det stundande lovet och såg fram emot att få jobba på Donken....jag fattade ingenting. Jag visste att hon stundtals mått dåligt, men inte så dåligt.

Jag och många av våra vänner arbetade på Donken hela veckan, och det var rätt skönt att skingra tankarna med arbete.

I Trefaldighetskyrkan gjordes ett minnesbord med fotografier, Jossans bok "Om mig själv", hennes dikter, hennes favoritväska (i ko-skinn) och en kondoleansbok. Samt massor av ljus och gosedjur som vi släpade dit. Eftersom jag arbetade i kyrkan som kyrkomusiker var jag dagligen i kyrkan, men under denna veckan övade jag inte särskilt mycket, utan satt mest vid bordet och pratade med vänner och läste om och om och om igen i boken om Jossan själv. Och jag grät floder.

Måndagen den 6 november startade skolan, och vid entrén hade skolan gjort iordning ett minnesbord. Vår klass samlades och vi fick information om vad som hade hänt (om nu någon hade missat det, i Arboga får man veta det mesta inom några timmar). Kl. 10 var det minnesgudstjänst i Trefaldighetskyrkan och hela skolan gick dit. Jag tog sällskap med Johanna och Sara och vi pratade på vägen dit om att det var helt overkligt. Minnesgudstjänsten blev otroligt vacker med mycket musik och minnesord.

Fredagen den 10 november begravdes Jossan i Trefaldighetskyrkan. Jag gick dit med Per. Vi hade beställt blommor till hennes kista, med texten "Sov gott Jossan, vi glömmer dig aldrig! Kram Emmy o Per". Under begravningen sjöng Macke Olsson bl a "Det bor en ängel i mitt rum" (E. Dahlgren) och "Knockin on heaven's door" (Gun's n' roses) och det var så otroligt vackert och sorgligt på samma gång. Prästen Johan Linnman höll ett jättefint griftetal som inleddes såhär:

"Natten mellan den 28-29 oktober förändrades allt på ett ögonblick. Det var då som Jossan gick från att vara en jordisk ängel till att bli en himmelsk ängel." Han pratade även om att hon alltid såg till andras bästa och att hon var så otroligt noggrann med det hon gjorde, och att hon helst ville klara sig själv, något hon även gjorde. Kvar står vi dock med vår fråga: Varför?

När jag gick fram till kistan för att säga mitt sista farväl spelades "It must have been love" med Roxette. Det var ganska lustigt, för jag och Jossan hade lyssnat på den låten många gånger, och framförallt sett filmen Pretty woman där den låten är ledmotivet. Jag kommer alltid att förknippa den låten med Jossan.

Efter begravningen, som tog lite över en timme har jag för mig, var alla som ville välkomna hem till Jossans föräldrar. Jag kände dock att jag inte orkade, jag var helt slut både i kroppen och mentalt, och hade även huvudvärk av all gråt. Per ville dock åka dit så vi skiljdes åt. Jag hade en lektion inbokad i kyrkan med Birgitta lite senare så jag väntade i kyrkan. Jag gick runt och läste hälsningarna på alla blommorna samt tog många foton på kistan och blomsterdekorationerna. Det var så overkligt. Jag stod bredvid kistan, som hade ett BERG av rosor från alla vännernas sista avsked, och tänkte att därinne ligger du, med ditt lockiga blonda hår, och sover, och när du sa att "vi ses imorgon", menade du det då, eller visst du då att det inte skulle bli så? Det kommer jag aldrig få svar på.

Idag har det gått exakt nio år sedan du valde att flytta till himmelen. Jag är övertygad om att du har det bra där, men jag saknar dig, och jag tänker ofta på vem du skulle ha varit idag? Skulle du ha blivit jurist? Skulle vi ha haft kontakt? Skulle vi ha setts på juldagen och på medeltidsdagarna? Skulle vi fortfarande ha tagit sällskap hem på nätterna efter Vinbäcken om somrarna? Jag vet inte. Men du hade garanterat funnits på facebook, och där skulle jag ha kunnat följa dig. 

Det var många som skrev i din gästbok på lunarstorm tiden efter din död. Dessvärre så stängs sidan ner om man inte har varit inloggad på ett tag, och så skedde även med din sida. Jag slutade även att ringa ditt mobilsvar efter något halvår, du svarade ju aldrig......

Tack för de 17 år du fanns på jorden, och tack för de 10 år jag fick med dig. Hoppas du sover gott!

i tisdags morse höll jag i andakten som vi alltid har på tisdagsmorgnar. Uppenbarligen tilltalade mina ord och musiken jag valde de som lyssnade för jag fick många fina kommentarer om min andakt. Igår kom diakon Eva och undrade om jag kunde hålla i andakten på dagens sopplunch? Gärna en exakt likadan som den som jag hade i tisdags. Så idag blev det en favvo i repris. Nästan, jag bytte ut musiken mot en Chopin-Nocturne idag. När jag spelade den slog det mig återigen att det är en sådan tillfredsställelse att få spela Chopin, på en bra flygel, för ungefär 60 människor som sitter knäppstilla och lyssnar. Jag är så glad att jag har det jobb jag har.

Jag är väldigt låg idag, av lite olika anledningar. Har dock fått peppande sms hela morgonen från en vän som vet om läget. Men uppenbarligen syns det på mig för flera kollegor har frågat mig idag om hur jag mår eller om det har hänt något? Jag är glad över att jag är omgiven av människor som ser och bryr sig, samtidigt som jag ibland önskar att jag inte hade ett så tydligt kroppspråk. Men om man har valt att utbilda sig till musiker, som hela tiden ska utstråla sina känslor, är det nog något jag får leva med. Det kan ju inte vara solsken alla dagar. Apropå sol, det är en jättefin dag idag. Hoppas det fortsätter imorgon, då är jag superledig!

Nyss hemkommen funderar jag över hur morgondagen (dagen) ska bli? Det är ju en lång sådan och istället för att sova har jag druckit massor av öl, ätit musslor och promenerat igenom Gbgsnatten med Calle. Men oj vilken lyckad kväll, jag har verkligen en väldigt kul tillvaro  En mer utförlig rapport kommer under dagen.....nu bums i säng!

Om bara några minuter ska jag cykla ner till stan för att gå på konsert/cd-release med Göteborg baroque. Egentligen orkar jag inte, jag har varit seg och slö hela dagen och det är ju inte direkt bättre efter kvällsmaten. Men tack och lov är det så bra musik att jag bara inte kan med att avstå. Jag har ävn bestämt mig för att cykla, jag tror att en cykeltur gör susen för mitt välstånd  Dessutom är Nora (min granne i Sthlm) med och spelar, har inte träffat henne sedan i våras och jag saknar henne väldigt mycket. Hon messade mig nyss att hon hade lagt undan en fribiljett åt mig, hurra! Det brukar vara öl-utgång efteråt, vi får se om jag orkar med det, har en ganska lång dag imorgon. Men nu ser jag fram emot att få sätta mig i bänken i vackra Christinae kyrka och bara lyssna på asbra musik från 1600-talet. 

Nu ska jag strax åka iväg till kapellet på Fässbergs kyrkogård för att spela en begravning. Då jag har begravningstider på måndagar innebär det att jag har ganska få begravningar. På mina tidigare arbeten har det i snitt varit 3-4/per månad, här är jag glad om jag får 1/månad. Idag hade dock min kollega Elisabeth två stycken så jag erbjöd mig att ta en åt henne. Jag älskar att spela begravningar, det är en sådan speciell, ganska laddad, atmosfär i kyrkan. Vackra blommor, många tända ljus och de anhöriga har klätt upp sig. Jag försöker att alltid klä mig snyggt inför begravningar, även om jag inte kommer att synas. Dessutom gillar jag svart, det funkar alltid. Idag blev det dock inte kostym utan svarta byxor, svart tunika, make:en går i brunt och håret är utsläppt och plattat. Stövlar eller pumpsen idag? Det regnar faktiskt inte, så kanske pumps? Dessutom har jag med en lila/rosa sjal så jag blir lite färgglad framåt eftermiddagens möte och kvällens konsert.  

Förutom att man får klä sig snyggt till begravningar (och många andra tillfällen i mitt jobb) får man oftast spela bra musik tillsammans med duktiga solister från t ex radiosymfonikerna eller operan. Hallå, hur lyxigt är inte det? Jag minns särskilt en begravning i Oscar förra sommaren, då spelade jag Bach tillsammans med Semmy Stahlhammer som är konsertmästare i Radiosymfonikern. Ja, ni läste rätt. Dessutom fick jag spela med honom på betald arbetstid. Världens bästa jobb. Semmy föreslog att vi, om vi någon kommer att starta en duo (jo tjena), då kan heta Emmy & Semmy, eller vinn en (S)emmy eller något i den stilen. Övriga jag har arbetat med är bl a Katarina Böhm, Jeanette Köhn, Jeanette Bjurling, Maria Sanner, Fredrik Strid, Carl Unander-Scharin, Hannah Holgersson, Lars Arvidsson, Tobias Ringborg etc. Jag har verkligen världens bästa jobb!

Nu ska jag måla naglarna sedan är et dags att åka för att inte behöva stressa.