Jag sitter på tåget (som idag rullar utan problem) hem till Göteborg och anländer om 25 minuter. Tyvärr mår jag inte särskilt bra så jag kommer troligen att åka till en vän och sova där istället för att åka hem till min tomma lägenhet. Jag är kluven, jag känner mig själv och mina känslor så pass bra att jag inser att mitt läge just nu är på gränsen till psykbryt, och jag vill bara medicinera i nödfall. Ronny (min terapeut) säger att det bästa är att just vara ensam och få ett psykbryt, fast det är lika jobbigt som typ magsjuka/döden/spelprov/allt annat negativt man kan tänka sig, men att försöka påminna sig om att DET GÅR ÖVER! Tyvärr vet man aldrig när, om det varar i en timme eller i 10 timmar. Jag klarar av att vara ensam med mina panikattacker ibland, men oftast söker jag upp en vän och pratar bort ångesten/paniken istället, fast det är den sämsta lösningen. 

Varför mår jag dåligt? Livet går ju upp och ner, och jag har mått väldigt bra i flera veckor, så det är inte så konstigt att jag nu har kommit in i en svacka. Framförallt beror den på att de senaste veckorna har innehållit så otroligt mycket känslor. Jag gjorde min examenskonsert, jag sa hej då till mitt älskade ackis, jag har dejtat en del, jag har både blivit dumpad och dumpat, jag har fått upp ögonen för en viss person, jag börjar få relationer till mina körbarn (och deras föräldrar), jag har börjat få nya vänner och jag har förlorat en del vänner. Därtill ska jag hantera mina tankar som rör väldigt mycket självkänsla och min musikerindentitet, och att hitta sig själv.

Igår fick jag efter familjemiddagen, som var helt fantastisk, skjuts av Victor in till stan. Vi ägnade resan åt att prata om att det är så många människor som lever i en lögn, de lever inte de liv som de kanske vill leva. Victor sa såhär om sin framtida partner: "Jag vill träffa en tjej som har tagit reda på vad det är hon vill göra, och även gör det!" Kloka ord från en klok och jättefin extrabror  

Efter en trevlig inflyttningfest hos Katarina åkte Andrea och jag hem till henne och kröp ner i hennes säng. Vi pratade vidare om detta med att göra det man vill göra, strunta i fördomar, strunta i vad ens föräldrar/lärare tycker utan bara gå på sin egen magkänsla. Jag har brottats så himla mycket med just dessa frågor, och jag tror att jag har hittat rätt. Jag tror att jag ska vara organist och barockmusiker, att min uppgift är att sprida musik och framförallt lära barn om hur musik kan påverka tankar och känslor. Men oj vilket tankearbete det kräver, och nu när jag äntligen har nått många av mina mål kan jag inte riktigt hantera de tankar som följer. 

I tre år har jag gått hos min terapeut Ronny och han har betytt oerhört mycket för mig. I våras avslutade vi vårt samarbete då jag skulle flytta. Jag har sedan dess inte känt något behov av terapi men nu inser jag att jag nog måste sätta mig i en terapifåtölj igen. Dock måste jag hitta en ny här i Göteborg, vilket jag är extremt osugen på. Jag vill prata med just Ronny, som känner till allt om mig och som jag verkligen kan vara mig själv hos. Han är helt fantastisk, och ja, jag går till en terapeut som heter så fast Hans Vainikainen säger att man inte kan gå till en terapeut som heter Ronny, det låter inte seriöst säger han.......nåväl, ikväll får min terapi bli en kopp te och sovplats hos en kär vän, tack gode gud för att man har sina vänner i ur och skur!

Kvällen igår tog en oväntad vändning, strax efter kl. 18 stannade tåget plötsligt någonstans ute i vildmarken. Efter någon timme fick vi veta att tåget var utan ström och att vi väntade på evakuering. Ytterligare en timme senare kom besked om att vårt tåg även hade rivit ner elledningen så inget tåg kunde komma för att hämta oss. Så där satt vi, ett fullproppat X2000, i beckmörker, utan något att äta eller dricka, utan fungerande toaletter, utan ström till dator eller Ipod (mina la av framåt 22-tiden) och framförallt utan någon info från SJ. Hur svårt kan det vara att ge information om vad som händer? Jag fick besked via sms från vänner som kollade på nätet från sina hemdatorer, tack till er alla som informerade och muntrade upp  Så småningom blev vi bogserade till Laxå, där väntade ett annat X2000 på oss. Till vår stora förvåning var det i princip fullsatt, så vi trängdes i gångarna de resterande 90 minuterna. Jag klev av i Södertälje strax före kl. 02 och behövde bara vänta i 7 minuter på taxin som tog mig till Anna och Henriks lägenhet. De sov såklart, det fanns mat i kylen och bäddsoffan var bäddad. Sötisar!!! Jag åt, läste morgontidningen och försökte varva ner och jag lyckades somna vid 04. Jag skrev en lapp till mina värdar att de skulle väcka mig senast 10.....

Det var rena rama terapin att sitta fast i en stol i beckmörker i ungefär 4 timmar och inte kunna göra något annat än att pilla på mobilen och tänka. Precis innan stoppet hade jag läst en artikel om kronprinsessan Victoria, där hon berättade om sin kärlek till hennes blivande man Daniel. De var goda vänner när kärlek började ta form efter något år, men Victoria kände då att, nej, det är inte värt att riskera vänskapen för ett förhållande, ifall förhållandet spricker förlorar man allt. Dock kunde de till slut inte avstå från sina känslor, och det verkar ju som att deras saga slutar lyckligt. 

Jag har tänkt mycket över min egen situation. Jag har haft två förhållanden, det ena varade i sex år och vi förlovade oss med planen att gifta oss (vi bestämde datum iallafall) när det abrupt tog slut. Idag har vi ingen som helst kontakt med varandra. Det andra förhållandet varade bara i 13 månader men vi hade långtgående planer, med villavisningar och viss bröllopsplanering, när det också hastigt avslutades. Inte heller vi har någon kontakt idag, och för mig känns det så tråkigt och sorgligt att mina två bästa vänner bara försvann ur mitt liv, utan förvarning. De dog inte, de vandrar runt här i Sverige, den ene i samma stad som jag och vi springer på varandra då och då, men inget finns kvar, inte ens vänskapen. Många säger att det inte går, eller iallafall är väldigt svårt att ha en fungerande vänskapsrelation efter ett avslutat förhållande, men jag tycker det är fel. Varför skulle man inte kunna ses och dela intressena, samtalen och skratten, fast man inte har planer på att leva tillsammans? Någon som har ett bra svar? Jag hoppas att jag någon vacker dag träffar en partner igen, men om även den relationen skulle spricka, kommer jag att förlora denne som vän då också? Är det värt det? Ja, antagligen, för jag inte vill vara en fegis som inte vågar ta risker, som inte vågar leva livet. Men det är ett högt pris. Min dirigeringslärare Karin Arwén Oldgren sa till mig på en lektion en gång att det är det tredje förhållandet som håller. Jag hoppas hon har rätt.

Nu sitter jag på tåget på väg till Stockholm och ska strax sova, jag har känt mig ganska trött och seg i tre dygn nu, vet inte varför? Anna hämtar mig på stationen kl 19.28 och då lovade hon att maten skulle vara färdig och stå på bordet. Kan man ha det bättre? Om jag är utvilad blir det nog ännu trevligare 

Den största anledningen till att jag åker till Stockholm är att det för ungefär två veckor sedan kom ett sms som löd:
"Hej alla "barn"! Familjemiddag hos oss kl. 16.00 lör den 14 nov. Alla varmt välkomna hälsar mamma, pappa och lillebror" 

Jag blev otroligt glad och smickrad över inbjudan och tackade ja, och nu är jag på väg norrut för denna begivenhet. Den som skickade smset är min f d kollega i Tullinge, Berith som arbetar där som diakon. Vi har med åren blivit goda vänner och hon har ofta hoppat in i mitt liv vid både sorg och glädje och hon har gett många goda råd och tröstande kramar. Hon har fem helt fantastiska barn som i sin tur har en hel del partners, så de är en sisådär 10 stycken när alla är samlade. Berith vet om min längtan efter en egen stor familj och har delat med sig av många erfarenheter inför den dagen, som förhoppningsvis kommer om några år. Jag har även pratat mycket med Berith om min egen familjesituation som inte alltid är på topp. En stor sorg jag har är att jag inte har någon kontakt alls med min biologiska syster, och därmed inte heller med hennes familj, och i och med att jag inte har några andra syskon ser jag mig som ett ensambarn och det är just ganska ensamt. Speciellt när mamma och pappa inte bor i samma stad som jag och antagligen inte heller någonsin kommer att göra det, då får man ordna upp sitt liv utan sin familj i närheten. För ett tag sedan mådde jag riktigt dåligt och jag pratade mycket med Berith om det. Dagen efter ringde hon upp mig och lät väldigt allvarlig. "Emmy", sa hon. "Nu har jag pratat med Jan (hennes make) om dig och vi har fattat ett beslut. Eftersom vi redan har så många barn har vi kommit fram till att vi lika gärna kan ha ett till, så nu har vi adopterat dig! Vad säger du om det?"

Jag brast ut i ett stort leende och tackade ja till erbjudandet  Sedan den dagen har jag faktiskt blivit behandlad som en fullvärdig medlem hos familjen Nyström-Geira, och mina "låtsassyskon" hör av sig lite då och då med söta mess på facebook mm. När jag spelade min examenskonsert i oktober smsade Berith att "vi kommer hela högen", och det gjorde de!!!! De var nio stycken!!!! En fredagkväll, trots Idol och annat trevligt som troligen är mer upphetsande för en 5-åring (yngsta barnet) än en orgelkonsert. Min biologiska syster hörde inte av sig alls inför konserten, men alla mina extrasyskon samt deras partners kom. Åh vad det gjorde mig glad!!! 

Anna har liknande erfarenheter kring sin familj och vi pratar ofta om att "man har bara sig själv och man får själv ordna upp sitt liv!" Det kan vara tufft och jag frågar mig ofta varför just jag ska drabbas av problem som jag tycker är helt onödiga? Men det finns förhoppningsvis en mening med allt, även om svaret just nu lyser med sin frånvaro. Jag tycker dock jag har lyckats ganska bra med min situation, det man inte har gratis får man jobba för, och det ger alltid resultat. Jag har fantastiskt fina vänner i framförallt Stockholm och Göteborg, fina kollegor i nyss nämnda städer, en fin mamma och pappa samt en superfin extrafamilj i Tumba i södra Stockholm. Därtill världens bästa jobb och en schysst bostad, samt en ekonomisk situation som gör att jag klarar mig och mer därtill. Det skulle vara trevligt med en partner också men det kommer säkert med tiden. Man kan ju inte få allt på en gång.....

Min saknad av Stockholm vill inte ge med sig så idag tog jag beslutet att åka till Stockholm imorgon. Jag är ledig i helgen och hade inga planer inbokade, så jag hade tänkt ha en riktig slapparhelg med bio, lite övning, sortering av garderoben mm, men nu blir det istället middagar, konserter, fester och fikabesök. Alltså sådant jag är van vid, haha!

Det finns ytterligare en stor anledning till att jag åker upp till huvudstaden, skriver mer om det imorgon. Men framförallt ska det bli kul att hälsa på hos Anna och Henrik imorgon i deras bostad i Södertälje, jag har aldrig varit hemma hos dem. På lördag sker den riktiga "anledningen" samt att jag ska försöka hinna hälsa på hos en kollega i Tumba. Kvällen innehåller fest med CM-gänget och jag ska sova med Andrea i hennes säng, lovely! Söndagen innehåller antingen jubileumskonsert på Sköndal, Årstiderna i Oscarskyrkan eller Kammarmusik med Edsbergare på konserthuset. Ständigt dessa val....Därtill fika med Fia och förhoppningsvis Per och/eller Katta. Samt att jag vill ta en promenad på Djurgården, jag saknar verkligen promenadstråken där, det har ju varit "min promenadrunda" de senaste åtta åren. Jag borde dessutom åka tillbaka på söndag kväll då jag har en rätt stor begravning på måndag förmiddag, och jag har inte förberett den alls. 

Nu ska jag återgå till Tradera för att försöka hitta en tågbiljett imorgon, annars lyxar jag med att köpa en 1a klass på vanligt sätt, jag har gräsligt många poäng på mitt priokort. Den som spar han har

Igår kom det med posten en cd som jag beställde för länge sedan så det var en glad överraskning. "Officium" med the Hilliard ensemble. Den cd:n lyssnade jag till första gången i november -97 hemma hos Birgitta. Åh vilka minnen jag får av den cd:n, och jag blev storförtjust i skivan redan då så det var på tiden att den kom till min samling.

Jag växte upp i Arboga och det var en mycket bra uppväxt på alla sätt och vis. Då mitt största intresse alltid har varit musik och människor var det mycket bra att växa upp i en medelstor stad med ett fantastiskt musikliv i stadens kyrkor. I Heliga trefaldighets kyrka var Birgitta Rosenquist-Brorson organist och jag började på allvar att satsa på musiken när jag var 14 år, hösten -96. Jag övade så ofta jag kunde i kyrkan, jag blev assistent åt Birgitta, jag började spela på gudstjänster, ledde barnkören för 6-8-åringar samt sjöng i två körer, vilket var ganska mycket arbete med alla de stora verken och passionerna. Det förstod jag inte då, jag trodde att alla kyrkor hade körer som sjöng sådan musik (mest sakral musik från 1600-1700, mycket anglikanskt men även mycket S-E Bäck, B Samuelsson och Britten t ex) som vi gjorde, jag hade ju inget att jämföra med. Jag trodde även att alla kyrkor runt om i vårt avlånga land hade organister som Birgitta, som ledde sex körer på hög nivå, som hade ungefär åtta orgel- och pianoelever samt spelade många gudstjänster och förrättningar. Nu i vuxen ålder har jag jobbat en hel del med att inte ha hennes arbetssituation som ideal, den är snudd på omänsklig. 

Birgitta hade, och har, en helt makalös förmåga att få alla att lyckas. Hon kan få alla att lära sig sjunga, hon tror på alla, hon får människor att växa och hon ser ALLA. Dessutom har hon ett väldigt stort hjärta och hon tycker verkligen om de hon möter. Med åren blev Birgitta en väldigt betydelsefull person för mig som jag hade, och fortfarande har, den största respekten för. Hon trodde på mig, hon gav mig alltid energi och hon såg till att jag var på väg i rätt riktning. Jag hade uselt självförtroende och förstod inte alls hur jag någonsin skulle kunna lyckas bli som hon, dvs en kombinerad ledare, organisatör, inspiratör, fixare och MUSIKER på riktigt hög nivå. Jag vill inte på något sätt påstå att jag har kommit upp i hennes kapacitet, men jag är på god väg och jag är så glad över att jag fick bli en av hennes lärjungar. Jag kommer ofta på mig själv att tänka över vem jag skulle ha varit om hon inte hade dykt upp i mitt liv. Tänk vad häftigt det kan vara att ens liv har påverkats så mycket av vilka människor man har fått möta  

Hoppas jag kan få dela med mig av det som hon gav mig till mina elever och mina korister. Delad glädje är dubbel glädje. 

Jag har ofta tänkt att jag borde tacka Birgitta för allt hon har lärt mig och för att hon har funnits vid min sida, senast häromåret ringde jag henne storgråtandes och bara ville ha råd i ett jobbigt läge. Som alltid gav hon mig goda råd och jag kände mig genast bättre till mods. Jag vet dock att Birgitta är glad för det hon har lärt mig och alla hennes övriga elever, hon är en sådan där person som alltid säger vad hon tycker och tänker, även om sådant hon är glad och stolt över. För några år sedan var jag i Västerås domkyrka på en ungdomskörfestival som Birgitta ledde. I kyrkan var även hennes övriga två  f d elever Johan Hammarström (numera bitr. domkyrkoorganist i Västerås domkyrka) samt Anna Ytterberg (kantor i Arboga idag) och vi alla tre kyrkomusiker stod och samtalade i kyrkgången när Birgitta kom gående mot oss. När hon fick se oss sken hon upp och sa: 

- Det är när man ser er tre som man riktigt kan känna att det var värt allt slit!!! 

Det är bland det finaste jag någonsin har fått höra, vi elever bidrog till att berika hennes liv så mycket att hon orkade dra lasset i en stor musikförsamling. Jag borde verkligen tala om för henne hur mycket hon har berikat mitt liv. Till dess lyssnar jag några varv på den skiva hon lät mig upptäcka för ganska exakt 12 år sedan.

Hela kvällen har jag hört tre präster, fyra pedagoger och en diakon skrika/sjunga ovan nämnda fras. Eller vad sägs om "Alla rensar fisk i Göteborg!" eller "Alla heter Glenn i Göteborg!". Mina f d kollegor från Botkyrka församling anlände till Götet idag för en tredagars-konferens i Domkyrkan. Det var kära återseenden och en mycket trevlig kväll som inleddes på Eriks hotellrum som såg ut om %&!U#OP!#))/*^ när vi så småningom lämnade det för att dricka mer öl vid Kungsportsavenyn. Jag skrattade så att jag hade ont i magen av att höra deras berättelser om Italien-resan förra veckan, om konfirmander som plankar till ett läger på stiftsgården (Christoph hittade konfirmanden i garderoben i ett av sovrummen och skickade hem honom i en taxi, dock var Christoph lite glad över att grabben verkar gilla att hänga i kyrkan, men någon rim och fason får det väl ändå finnas, är man inte anmäld till ett läger men ändå "upptäcks" efter något dygn, då får man faktiskt inte vara med), om 90-åriga tanter som slår sönder hotellrum i Rom och minnen från Gotlandslägret i somras. Jag fick även veta vem jag ska gifta mig med, min klasskamrat från CM, Johannes Jacobsson! Hans syrra var med (präst) och hon hade kommit på att vi skulle passa bra ihop och att vi då skulle bli så fina svägerskor. Hon erbjöd sig att hålla i vigseln. Jag tycker inte tanken är helt dum, faktiskt. Och man ska aldrig säga aldrig.

Jag fick även veta att de alla ska åka iväg på församlingsresa framåt våren, som vanligt, men den här gången till Istanbul, och jag får inte följa med. Åh, jag valde frivilligt att sluta arbeta på en av Sveriges bästa arbetsplatser. Men jag har en jättefin arbetsplats här i Göteborg, och med facit i hand är det nog rätt bra att jag inte reser iväg på sådana resor, det brukar ju inte sluta så lyckligt för min del....

Det har varit en fantastisk dag på alla sätt och vis! Jag arbetade undan en massa hemma vid skrivbordet innan jag och Erik begav oss in till stan vid 11. Jag hade ett läkarbesök på underbara Mama mia, om du vill komma i kontakt med bra barnmorskor, gå dit. I Stockholm var det gratis, i Göteborg kostar det 300 kr/besök men jag betalar gärna för att stötta bra verksamheter. Man blir behandlad som en prinsessa! Därefter väntade en sopplunch med underbara Gunvor 85 år som lärde mig några trevliga barnsånger jag ska förmedla vidare till barnkörerna så småningom. 

Fikastunden med barnen innan repetitionen startade var extra lyckad idag, vi samtalade i nästan 40 minuter om väsentliga saker, och de tyckte att jag var "Emmy ekologisk". Att de sedan sjöng som änglar gjorde inte arbetspasset tråkigare direkt, de är så underbara. Med oktaverna hade jag en livlig diskussion om man svänger på rumpan eller inte när man åker längdskidor, som vi gjorde på uppvärmningen...till slut säger Hilda, 9 år: Kan du inte fråga någon som vet? Sagt och gjort, jag skickade snabbt iväg ett sms till en vän som åker skidor, och hurra, jag fick svar precis innan vi skulle sjunga slutsången. Jag förmedlade svaret och barnen såg så nöjda ut

Erik och jag lagade vegetarisk pizza till middag, öppnade en flaska rödvin som vi gladeligen hällde i oss (erik är en svamp) och det hela avslutades med mandeltårta och högläsning ur boken "Brev till samhället" som Erik hade köpt åt mig i present. 

Imorgon kommer resten av Botkyrka-gänget ner för att nätverka med Angereds församling. Jag ska "nätverka" på mitt sätt, först med Jim från Kungsholms församling över ett glas vin, därefter blir det middag och utgång med Botkyrkafolket. Därmed borde jag sova nu! Godnatt alla vackra människor

Har ni lekt den leken? Om inte måste ni pröva, det är vansinnigt roligt. Så här går det till:

Alla deltagare (ungefär 10 stycken) sitter på stolar i en ring. En deltagare är utan stol men vill erövra en sådan. För att göra det ska han/hon sätta sig i någons knä, titta denne djupt i ögonen och med valfri ton fråga: 

-" Älskling, älskling. Älskar du mig så le!"

Om den som får förfrågan lyckas med att inte dra det minsta på mungiporna och istället iskallt svara:

-"Älskling, älskling. Jag älskar dig men kan inte le", så får den tryggt sitta kvar på sin stol. Om man däremot inte kan hålla masken får man vackert finna sig i att lämna sin stol och bege sig på en raggningsrunda för att försöka få en sittplats. Den som lyckades få den andre att le kan vackert erövra stolen.

Sist jag lekte denna lek var i somras på Gotland där jag i flera somrar har varit ledare för Tullinges sommarkonfirmander. Att se Rickard Möller och Erik Belani (16 resp. 23 år, båda ungdomsledare) hoppa upp i Jacob's (13 år, 35 kg och icke i målbrottet ännu) knä och delge honom sin kärleksförklaring fick mig att drabbas av flera skrattanfall av sällan skådat slag   Jag har m a o haft betalt för att leka lekar på bästa arbetstid.

Igår blev jag påmind om denna roliga aktivitet då Erik anlände till mitt hem strax före midnatt. Han hade varit på konfaläger under helgen och mellanlandar hos mig i några dygn innan han ska vidare på kurs i just Göteborg, tillsammans med mina f d kollegor i Tullinge. Det var mysigt att dricka te med Erik och få lite uppdateringar om vad som händer i Tullinge. Jag hoppas kunna hinna träffa några av de andra kursdeltagarna i veckan.

Nä, nu är klockan 8.00 och jag ska sätta igång att arbeta, jag har ungefär 32 punkter att beta av idag. Hoppas ni får en bra veckostart