Efter dagen 14-gudstjänst i Krokslättskyrkan cyklade jag vidare till stan för att lyssna till Mendelssohns stora oratorium "Paulus" som framfördes i Annedalskyrkan med Guldhedskyrkans kammarkör, orkester från symfonikerna och operan samt solister, allt under ledning av Ulrike Heider. Jag hade inte hört verket så jag var glad för inbjudan som Ulrike skickade mig för några veckor sedan. Dessvärre fick jag även en inbjudan till Domkyrkan för att lyssna på Vokalharmonin (en kör från Stockholm under ledning av min förre kollega Fredrik Malmberg) exakt samma tidpunkt. Det hade varit jättekul att höra Vokalharmonin och framförallt träffa mina vänner från Stockholm, men jag valde att åka till "Paulus". Konserten var jättefin, ett otroligt proffsigt framförande och jag beundrade Ulrike för att orka dirigera allt i 2 h 15 minuter samt att hon hade stenkoll, så hon hade nog övat......

Jag har de senaste dygnen haft en ganska stor "hemlängtan" till Stockholm. Jag har inte ångrat flytten en sekund, tvärtom har det känts som att jag nu har hittat min plats på jorden, för tillfället iallafall, och allt har blivit så bra i Göteborg. Men jag har varit beredd på att det kommer att komma tvivelkänslor, och nu så, nu har de kommit. Särskilt ikväll, när jag satt i en fullsatt kyrka och inte kände igen ett endaste ansikte knappt. Bland orkestermusikerna kände jag igen en person. En! Herregud, jag inser nu hur många musiker jag har lärt känna i Stockhom genom alla mina år där. I varendaste Stockholmsorkester känner jag igen iallafall 75% av musikerna, för att inte tala om körsångarna. Här får jag verkligen börja om från noll. Och i grannkyrkan konserterade mina gamla kollegor....märklig känsla. Jag är dock förberedd på detta, jag tänkte igenom de här scenariorna för mig själv innan jag tog beslutet att flytta, just hur det skulle kunna komma att kännas att komma till en konsert/fest och inte känna någon knappt, bara nya ansikten.

Jag intalar mig att det är bra att känna längtan efter något som jag inte längre har kvar, att det är bra att jag tillåter mig att känna och att jag inte heller ignorerar mina känslor. Och jag har kommit fram till att jag inte saknar Stockholm så mycket som stad, utan att det är människorna där. Och då inte de dryga 08-or som alltid är stressade, alltid springer i t-banan och aldrig har tid för en spontanfika. Nej, jag saknar mina vänner där. Jag saknar lunchätandet i ljusgården, repen i A436/7, konserterna i Sumpan och Sabbatsberg, kollegorna i Tullinge, lektionerna med lärarna, öldrickandet på diverse ställen i stan, middagarna på Vapiano och lördagarna i Lida då jag fick ta del av Per Unsgaards fantastiska livsberättelser mellan dopen och vigslarna. 

Jag tröstar mig med att mycket inte hade bestått även om jag hade stannat i Stockholm. Jag var färdig på ackis, jag hade inte längre någon inspiration i mitt arbete i Tullinge trots världens finaste kollegor (det har inte funnits en endaste toblerone på orgelpallen i Fässberg hittills) och jag ville bege mig ut i världen (göteborg????) på egen hand.

Tack och lov är det inte svårt att ta sig till Stockholm och jag hoppas att jag kan åka emellan städerna ganska mycket om jag vill. Både ha kakan och äta den. När jag åt frukost med Catalina hos henne på söder i onsdags sa hon att hon beundrade mig för att jag tog för mig av livet, som spontanåkte till Stockholm för att lyssna på Pers diplomkonsert och träffa vänner. "Det är nog inte så många som faktiskt tar tillvara på livet så mycket som du gör Emmy, du tar tillvara på tillfällena och du kan ju verkligen känna att du lever"! Det var väldigt fina ord från en jättefin vän, som jag inte längre träffar dagligen, men riktig vänskap består ju ändå

Nina och jag lyckades bubbla bort hela lördagskvällen alldeles för fort, oj vad vi fnissade, pratade, lyssnade på en massa bra musik, gav varandra råd, karriärplanerade våra liv, samt drack vin, vin och mera vin. Plötsligt var klockan över midnatt och Nina var måttligt sugen på att ta nattbussen hem så hon bäddade ner sig i min bäddsoffa istället. Det innebar frukostsällskap imorse, hurra! Vi tog en långfrukost och fortsatte vårt samtal som oftast handlar om fenomenet karlar, och vi undrar alltid varför det inte bara kan vara enkelt? En del hittar sin partner redan i tonåren och så lever de lyckliga i alla sina dagar, varför har inte alla det så? Både Nina och jag har hittat våra livs kärlekar några gånger om, men det har alltid havererat på mindre lyckliga sätt, orättvist. Men vi förstår att det finns någon mening med det också, och vi skissade på hur våra liv kanske kan se ut om fem år.....ojoj.....jag skulle gärna vilja se in i framtiden, oftast för att jag sällan är sugen på att vänta och se vad som händer, jag vill helst veta genast. Men det man kan konstatera är att det faktiskt händer saker. För ett år sedan satt både Nina och jag i Stockholm, hon i ett stabilt förhållande, jag levde under ackis trygga tak och vi sågs i hennes lägenhet i Vasastan lite då och då för födointag och uppdateringar. Ett år senare är hon singel, vi båda har flyttat till Göteborg, vi har helt nya arbetsplatser och livet har tagit en helt annan riktning. Jag förstår aldrig hur det går till.

I januari var jag totalt utan spår, jag visste inte alls vad jag ville göra med mitt liv, Stockholm eller inte, bo kvar i Midsommarkransen eller inte, gå kvar på ackis eller inte, flytta eller inte, satsa på kammarmusiken eller inte osv osv. Då fick jag rådet av kloke, underbare Björn Gävfert att jag under ett halvår, dvs fram till sommaren, bara skulle flyta med "livet", inte planera, inte tänka och inte anstränga mig, utan se vad som kom till mig. Lättare sagt än gjort, men jag försökte verkligen att lyda hans råd och jag tycker att jag lyckades ganska bra. Och han hade så rätt, som alltid. Det ordnar sig alltid, och det kommer nya utmaningar till en om man bara vågar vara öppen och faktiskt leva livet med nyfikna, glada ögon och öron. Jag flöt med och hamnade i Göteborg, vem hade kunnat tro det för ett år sedan? 

Jag har spelat dop idag och det brukar vara ungefär lika upphetsande som att titta på när någon lagar punktering, deg jäser, målarfärg torkar, you name it......det är väl jättebra att de nyblivna föräldrarna väljer att döpa sina barn så att de blir upptagna i Guds stora familj samt att vi får in deras framtida medlemsavgift etc, men detta innebär även en gudstjänst med oftast usel musik och relativt okristliga besökare. Psalm 248 och 791 framförs, iallafall nio gånger av tio och jag kräks. Men idag hände det något skoj, två unga damer, ungefär 17 år, framförde med sång och flygel Kent-låten "Utan dina andetag". Jag har alltid förknippat den låten med någon snubbe som man har i huvudet, men helt plötsligt fick låten en helt annan innebörd, den är ju som gjord för ett litet nyfött knytte! Åh, jag kunde inte låta bli att gråta. Andra lördagen i rad som jag sitter och tjuter på en gudstjänst. Håller jag på att komma i klimakteriet? Om man inte har hört låten, lyssna genast på Spotify! "Jag kan inte ens gå, utan din luft i mina lungor......vad vore jag, utan din andetag?" Väldigt vackra ord! 

Nu ska jag åka hem och förbereda kvällen, Nina kommer över och vi ska laga mat, dricka vin och påminna oss om vilka fynd vi är. Nina skickade nyss ett sms som kvalificerar sig till listan "roligaste smsen 2009": "Du, mitt internet har lagt av så jag kan inte kolla vägbeskrivning, tänkte ta cykeln, bor du långt från Älvsborgsbrons fäste? Du snackade om några stora villor, jag ser i kikaren från mitt fönster några villor, är det dom du menar?"

Godmorgon!

För tre veckor sedan vaknade jag upp med ett stort leende på läpparna, och det leendet sitter kvar ännu. Det var morgonen efter min examenskonsert och jag var så otroligt glad över att den blev så lyckad, och jag är fortfarande glad, hurra!

Jag tycker om att konsertera, att få sprida min musikglädje till andra är det bästa som kan hända, särskilt i sammanhang där man får styra mycket själv och jag älskar verkligen det som sker runt omkring såsom marknadsföring, utseende-fix, efterhäng och respons. Och jag trivs i rampljuset, särskilt när jag är förberedd.

Min examenskonsert började jag fundera över redan när jag började på ackis 2003, men det är först de senaste 2-3 åren som jag på allvar började fundera kring den såsom repertoar, lokal, tidpunkt, affisch mm. Planen var att göra en ren orgelkonsert under mars/april 2009, men pga olika omständigheter insåg jag förra hösten att jag inte skulle hinna med den före sommaren. Därför beslöt jag och min lärare Ralph Gustafsson att jag skulle genomföra den efter sommaren. Efter lite fix och trix hittade jag ett datum som passade mig, Ralph och familjen, nämligen fredagen den 16 oktober 2009 i Oscarskyrkan. Att det blev just Oscar berodde på att orgeln är en av Stockholms bästa, jag känner orgeln väl efter mitt arbetsår i församlingen, kyrkan ligger centralt och de har ett jättefint församlingshem att ha fest i. Då jag har arbetat som organist i församlingen var det inga problem att vare sig få låna kyrkan eller församlingshemmet  Under våren spikade jag programmet och insåg då att jag ville ha med någon form av kammarmusik och frågade de musiker jag hade musicerat med under våren om de ville och kunde, och alla svarade ja! HURRA! Dessutom har Oscarskyrkan en kistorgel stämd i 415 så jag skulle inte behöva låna något instrument. 

Inför konserten tog jag nya artistbilder, jag diskuterade layouten på affischen med skolans grafiske formgivare, jag planerade rep med ensemblen, bokade tågbiljetter, bokade Oscarskyrkan och dess lokaler, ordnade med nycklar, letade konsertkläder, övade i konsertkläderna, genrepade i form av lunchkonsert i Hagakyrkan i Gbg och egna postludier på högmässorna, jag bokade tid hos frisören och gick igenom hela konsertern mentalt i huvudet 100-tals gånger. Jag förberedde mig minutiöst, och jag lovade mig själv att jag skulle vara så väl förberedd att jag kunde HA KUL under konserten.

Torsdagen före konsertdagen tog jag tåget till Stockholm och jag kände mig väldigt lugn. Vid ankomsten åkte jag genast till Oscar där kammis (Eric Ericsons kammarkör) hade en konsert. Jag smög upp på läktaren och lyssnade på halva konserten, därefter var det kramkalas med sjungande vänner som jag inte hade sett på länge. En bra start på kvällen, både musikaliskt och känslomässigt. Därefter övade jag tillsammans med Henrik som registrerade åt mig. Förutom övning hann vi med ett långt samtal om livet och kärleken då vi befinner oss på samma stadie i livet på många sätt. Framåt midnatt tog jag en taxi till Fia i Årsta där hon hade lämnat dörren öppen åt mig. Hon sov men hon hade tänt värmeljus som brann i lägenheten och sängen var bäddad, det var bara att krypa ner i hennes stora prinsess-säng

På konsertdagens morgon gick jag upp vid 8, åt frukost och begav mig in till söder och Rebeckas lägenhet där jag lämnade mina saker och packade dagens väska. Vidare till ackis för att hämta programbladen från skolans tryckeri. Jag såg mig själv på affischen på "dagens konsert-anslagstavla", på den anslagstavlan har jag suttit ganska många gånger, oftast i kammarmusiksammanhang, men nu var det sista gången, en märklig känsla. Därefter till Oscar för lätt övning i två timmar. Vi lunchtid begav jag mig till min underbara frisörsalong i Gamla stan där jag gav info om att jag inte ville ha hår hängande i ansiktet, att frisyren måste hålla hela kvällen/natten samt att jag skulle komma att stå vänd med nacken mot församlingen. Jennys vikarie Lina funderade och satte igång att toupera, spraya och nåla och en timme senare fick jag se ett jättefint resultat i form av en stor knut i nacken med tre olika böjningar, och den satt fast som berg. I t-banan på väg tillbaka till Oscar mötte jag två prästkollegor från Botkyrka som kramade om mig och lyckönskade mig, det värmde!

Tillbaka i Oscar på eftermiddagen åt jag lunch och samlade mina tankar för att vidare öva några passager och starter vid orgeln. Kl. 15.30 kom mamma och pappa, moster och morbror samt kusin Giesela med all mat för att duka och ställa iordning. Jag hälsade dem välkomna och gav dem instruktioner. En halvtimme senare kom ensemblen och hjälpte mig att ställa iordning notställ och belysning mm, varpå vi startade att repa. Jag var så otroligt glad över att de kom till MIG för att spela med MIG på MIN examenskonsert, det kändes så stort. Dessa underbara studiekamrater och vänner som jag har delat så många stunder med, woawh! De berömde mig för att jag verkade så lugn och förberedd, och jag kunde bara hålla med. Repet gick jättebra, jag gav instruktioner om det praktiska kring konserten och släppte iväg dem till personalfikarummet. Därefter kom Anna och vi repade igenom vår låt samt peppade varandra. När klockan var 18.15 gick jag in till ensemblen och meddelade att jag skulle dra mig undan men att jag var så glad för deras medverkan och vi alla önskade varandra lycka till! Jag gick upp till min loge, ett rum bakom orgeln där Anna och jag sminkade oss, bytte om, målade naglarna och bara ägnade oss åt pepp och vanligt tjejsnack. Det kändes så skönt att ha Anna vid min sida, hon är verkligen min tvillingsjäl som jag kan dela allt med, som förstår mig och dessutom kändes det extra kul att hon var vid min sida nu, vid min final, då hon var den första vännen jag lärde känna på ackis hösten 2003. Tänk vad mycket som har hänt sedan dess, tänk alla prov hon har var min solist vid, tänk alla lektioner och rep vi har haft tillsammans, promenader längs Valhallavägens allé, ibland med tårarna rinnande, ibland med mungiporna vid öronen, shoppingturer längs Östermalm, resor till Spanien och London, julaftonsfirande i innerstadskyrkorna......

Jag var så otroligt glad för att dagens schema hade gått som planerat och för att jag var så lugn. Dessutom kom det massor med peppande och glada sms från alla möjliga håll och kanter. Särskilt två sms värmde extra mycket, det ena från en jätteduktig organist och vän som skrev: "Spela skiten ur juryn, go girl!", det andra från en musikervän som skrev: "pepp pepp pepp pepp pepp pepp och bara ha så kul du kan!" Ni som vet vilka ni är, TACK! Och tack till er andra som hörde av er!

En stund före konserten kom Henrik och han kände sig lugn inför sin uppgift vilket gladde mig.

Jag hade lovat mig själv att inte titta ner i bänkarna för att se vilka som ev. hade kommit, och jag lyckades hålla löftet, däremot kunde jag höra på sorlet att det iallafall hade kommit några när bara några minuter återstod. Ralph kom upp och kramade om mig, frågade hur det kändes och önskade mig lycka till. Så blev klockan 19.00 och Christina hälsade alla välkomna och presenterade programmet, därpå ringde kyrkklockorna. Jag hade en ganska hög puls, i övrigt kände jag mig lugn och förberedd. Jag tänkte att det ju inte borde vara värre än att spela på en vanlig gudstjänst, något jag har gjort tusentals gånger, många gånger just vid den här orgeln, och kyrkklockornas klang lät bekant i mina ögon. Så satte jag igång och jag lyckades hålla tankarna i skick! Det gick bra och när jag på punkt fyra gick ner till ensemblen, som jag inte hade sett på 1,5 h, blev jag så glad. De var så VACKRA! Alla var så fint uppklädda i svart med en guldaccessoar och de stod där på en upphöjd gradäng med sina instrument beredda. De såg så söta ut och de var där för att spela just för min skull! Pelle hade t o m fixat en guldslips, jag blev så rörd!!! Jag gjorde mig beredd vid orgeln och så körde vi igång vår underbara Bachkantat. Jag njöt av varenda sekund och jag tänkte flera gånger att "händer det här verkligen? Spelar jag verkligen min examenskonsert tillsammans med dessa professionella musiker?" "Hur hamnade jag här?" Men det var enbart positiva tankar, i övrigt lyckades jag koncentrera mig ganska bra, och att ha Pelle vid sin sida i continuot kan göra vem som helst superlugn, tack söta du för ditt otroligt trygga och sköna spel

Efter konserten vågade jag titta ner och det var faktiskt ganska många som hade lyssnat, kul! Jag gick ner och tackade tillsammans med de övriga medverkande och fick fina blomsterbuketter och andra presenter. 

I församlingshemmet skålade jag med alla gästerna och minglade så gott jag kunde med vänner, släktingar, körsångare, f d kollegor, musikerkollegor, studiekamrater och lärare. Gästerna verkade ha trevligt och när klockan närmade sig midnatt hade alla gett sig av. Jag släckte och larmade och vinkade av mamma och pappa. Därefter gick jag till kyrkan och plockade ihop mina saker, samt att jag satte mig ner och bara såg ut över kyrkan och försökte smälta känslorna av att jag nu hade genomfört min examenskonsert och nu var mitt uppe i festligheterna kring den. Det var skönt att få samla sig och känna efter hur jag mådde......framåt 00.30 tog jag 4:an till Tekniska högskolan för efterfest. Efterfesten fortsatte senare på söder och jag hamnade i säng strax efter klockan 06.15 En mer lyckad examenskonsert och fest kunde jag inte ha haft!!!! Och frisyren höll ytterligare ett dygn.

Jag tycker om ganska många saker, framförallt musik, mat (både att laga och äta), umgänge och motion. Men även att fixa. I mitt jobb är man mycket av en fixare, om man t ex ska ha en konsert med barnkören ska man:

- bestämma datum för konserten

- bestämma tema

- boka lokal

- boka musiker och ev. solister

- skriva brev om detta till alla barn och föräldrar

- laga skrivaren när man printar ut papprena

- beställa ny toner till kopiatorn när man upptäcker att den är slut då man trycker upp breven

- beställa noter

- betala noterna och bokföra fakturan på rätt konto

- planera in repetitioner

- beställa fika till konsertdagen (inkl. glutenfritt till de som är allergiker)

- boka annonser (lokalpress, hemsidan, kyrkans egna tidning samt affischer till anslagstavlor)

- göra ett event på fb

- beställa dukning av vaktmästarna

- göra agenda-manus och be att få dem tryckta och gärna transporterade till rätt lokal

- genomföra konserten

- städa undan

- betala gager samt bokföra på rätt konto

- sortera in noter eller lämna tillbaka lånade

- föra in statistik om hur många som var på konserten

- stim-rapportera den musik jag använde

- ev. utvärdera och spara utvärderingen på ett ställe där jag kan hitta den och lätt läsa inför nästa projekt

När folk frågar hur mycket jag spelar brukar jag svara att det rör sig om runt 10-20% av arbetstiden, resten av tiden sitter jag framför datorn. Ni förstår säkert varför. Dock är detta inget negativt, jag ÄLSKAR att fixa. Jag tycker om att ringa, maila, boka och förbereda, särskilt om man har gott om tid och det är ett roligt projekt man har framför sig. Alltså har jag verkligen hamnat på rätt arbetsplats då jag brinner för kyrkomusiken, människor och tycker om att fixa.

Idag har jag fixat en massa inför kommande gig. I februari kommer mina barockspelande vänner från Sthlm för att göra en konsert med mig i Fässberg. När de ändå ska resa hela vägen hit tyckte vi att det skulle vara kul att spela i fler kyrkor, så jag har frågat runt lite bland kollegor som kan vara intresserade. Vi har fått en del napp så idag handlade det om att ringa och få det bekräftat, diskutera gager, låna instrument, prata om tempereringar, ordna lägenheter som de kan sova i, kolla hyrbils-priser på nätet, maila/smsa alla i ensemblen om vilka tider de kan komma, kolla biljettpriser på SJ, föreslå reptider och replokaler i Stockholm samt tänka repertoar. Och jag fullkomligt stortrivs. 

Det är flera frilansande vänner som halvt på allvar, halvt på skämt har föreslagit att jag borde bli agent, dvs en sådan som ordnar gig, fixar boende, förhandlar om gager, bokar biljetter och allt annat praktiskt runt omkring en konsert eller turné åt en frilansande musiker. Jag har tänkt tanken att det skulle vara kul, men då jag redan har haft fullt upp med studier och jobb har det inte behövts. Men jag är grymt sugen på tanken, jag skulle dock behöva prata med en erfaren agent och få lite mer lärdom för att inte behöva gå på några minor. Så länge fortsätter jag att marknadsföra mina vänner och hjälpa dem att komma ut i frilanslivet genom mitt arbete som organist. Om jag dessutom får vara med och spela är det ju ännu roligare

Min vän och kollega Björn Gäfvert, som spelar med de flesta orkestrarna i Sverige, tjatar alltid om att jag borde jobba på ett konsert- eller operahus just för att jag är ganska snabb och effektiv på att fixa allt som rör en konsert, samt att jag har en viss annorlunda förmåga att minnas konstiga detaljer kring siffror, datum och personer. Ni som känner mig vet vad jag menar, och det vore ju skoj om jag kunde få någon användning för denna lilla annorlunda egenskap. 

Hursomhelst ska det bli grymt roliga dagar i början av februari, då kommer sex sköna barockisar med tåget från hufvudstaden och vi ska under fyra dygn lira bra barockmusik, laga mat, äta den, dricka alkohol samt bara ha det allmänt mysigt! På arbetstid. Vem har sagt att musiker har en tuff arbetsmarknad?

Jag begriper inte hur jag fungerar, men jag bryter inte ihop utan accepterar och försöker göra det bästa av läget. Men visst är det märkligt att jag inte kan börja beta av dagens sysslor utan att ha: 

- duschat

- sminkat mig

- klätt på mig

- bäddat sängen

-läst tidningen och ätit frukost

Allt i den ordningen. Jag har ganska mycket att göra idag, försäkringspapper, gå igenom mina fakturor i företaget, städa, planera mat, sortera noter, skruva dit ett handtag i garderoben samt åka till Sats och träna. Helst skulle jag vilja öva också men jag kommer nog inte att hinna det. Det jag inte hade på "att-göra-listan" var arbeta. Gissa vad jag har gjort? Jajamensan, jag har arbetat. Jag har mailat brudpar, mina kollegor om 2010 års budget, jag har bokat lokaler för rep och möten, jag har planerat långfredagens gig och jag har kollat biljettpriser på SJ. Jag hoppas det är för att jag har ett så roligt jobb som jag inte kan släppa det fast jag är ledig. Och det känns rätt bra nu, jag har tänkt på dessa arbetsmoment i ett par dagar och nu har jag betat av dem, så vad är problemet egentligen? Jag skriver upp de timmar jag arbetar (två hittills idag) och är ganska noga med att plocka ut "övertidstimmar" vid de tillfällen som ges, under lovveckor t ex. I eftermiddag ska jag rita upp (ja, rita faktiskt, på ett stort ark) mina planer för körerna, eleverna och konsertverksamheten. Det ska bli jättekul och jag har just bestämt mig för att jag aldrig mer ska klaga på mig själv över att jag inte kan vara ledig. Jag vill ju inte ens vara ledig, jobbet är uppenbarligen bland det roligaste jag vet  Känner inte alla så?

Jag skulle verkligen vilja bli bättre på att hänga med i de svängar som livet erbjuder. Ibland går livet i rosa väldigt länge, kanske ett år eller mer, sedan kan det helt utan förvarning bli nattsvart och även det vara i något år. Så har jag haft det några gånger, både rosa och svart och jag önskar inte ens min värsta fiende ett liv som är färgat i svart. Fördelen med det är att det sällan kan bli sämre samt att man lär sig värdesätta livet på ett helt annat sätt. Jag blir numera sällan arg eller upprörd över repor i billacken, över försenade tåg eller människor som tänker annorlunda än jag. När livet går i rosa får man en oändlig massa energi och det mesta känns enkelt, men samtidigt brukar jag alltid oroa mig för att det ska vända, vips en dag så är allt nattsvart och jag förstår sällan hur det gick till?

Det bästa vore om livet ständigt gick i någon sorts grå-lila nyans, helt okej liksom. Det är inte jättebra men inte heller jättedåligt. Man har haft det bättre, men även sämre. Just nu går mitt liv i en väldigt märklig berg-och-dal-bana. Ena stunden går allt min väg, det öser in komplimanger, sms, jobbförfrågningar och andra trevliga erbjudanden (fri tolkning) men helt utan förvarning kan det vända, ingen hör av sig, man får klagomål både från jobb och vänner och inspirationen både till musiken, motionen och maten (mina tre laster) lyser med sin frånvaro. Varför blir det så? Nu har jag dippat upp och ner, oftast flera gånger per vecka, i en ganska lång period. Tack och lov går det lite mer i rosa än i svart. Idag frågade jag mina underbara kollegor Elisabeth och Karin varför jag aldrig har tur i kärlek? "Antagligen för att du ska kunna jobba desto mer, eftersom du är så himla duktig på ditt jobb!!!!" svarade de. Jag vet inte om de har rätt, men det gjorde att livet blev lite mer rosa denna gråa dag

Oj vilken trevlig kväll det var igår. Anna mötte mig vid Citykyrkans café, där har de jättegoda smörgåsar till bra priser, det ligger mitt i stan och personalen är trevliga och söta, till skillnad från t ex Vetekatten. Dessutom stödjer man Citykyrkans verksamhet. Gå dit om du har möjlighet, Adolf Fredriks kyrkogata, en tvärgata från Drottninggatan. 

Igår slogs jag av tanken att jag nog har varit på nästan alla restauranger, pubar och caféer i hela Stockholms innerstad. Oj, det säger en del om vad för slags leverne jag har haft i Stockholm, eh......

Därefter Per's diplomkonsert som var makalöst bra. Jag satt med Andrea och Emma, och under sista extranumret fick Andrea en gråtattack som inte gick att stoppa, enbart för att det var så vackert. Per (blockflöjt), Pelle (cello) och Mayumi (cembalo) spelade Bach och det gjorde nästan fysiskt ont för att det var så vackert. Jag lyckades dock behärska mig, till skillnad från i lördags då jag tjöt till brassklangen under psalm 169a.

Efter konserten var det bubbel och snittar i festlokalen på entréplanet. Det var många vänner, lärare och bekanta och massor av gratisdricka så jag bara njöt av tisdagskvällen. Det var flera vänner som kommenterade att jag ser ut att må så bra och att det tydligen strålar om mig. Åh vad glad jag blev av att höra det, för det är så jag känner just nu, livet ler mot mig

När vi blev utslängda kl. 22 av personalen var vi några stycken som ville gå vidare, Pelle föreslog då att vi kunde gå till operan och deras interna pub, den öppnar efter kvällens föreställning som brukar vara slut vid 22, så vi promenerade dit och Pelle, som vickar i operan, släppte in oss. Återigen fick jag komma in under operans hemliga gångar, men denna gång i Stockholm. Kommer jag någonsin förstå att jag har vänner som har operan som arbetsplats? Tror inte det......

Operapuben var jättemysig och jag träffade på ett bekant ansikte jag inte träffat på länge, Yngve Malcus som spelar kontrabas i operan. Vi har spelat ihop med barockorkestern Tre kronor och brukade samåka då vi båda bodde i Hägersten. Vi drack så mkt öl vi kunde (35 kr/0,5 liter) och när klockan var 00.00 ville personalen gå hem så vi pallrade oss ut i natten. Då det var en vanlig vardagskväll insåg vi att vi nog borde ta ansvar för nattsömnen....jag tog bussen hem till Catalina på söder och smög in i köket där hon hade bäddat åt mig, så gulligt!

Jag vaknade vid kl. 06 och kunde inte somna om så jag gick upp, tände ljus och tittade ut genom hennes stora fönster på de andra takåsarna över söder. Jag hade svårt att inse att detta händer, jag åker upp till Sthlm och träffar mina finaste vänner, får lyssna på sagolikt vacker musik, minglar med bubbel och musiker, dricker öl under operascenen, vaknar upp i Catalinas fina lägenhet på söder och gör frukost medan jag väntar på att hon och Anders ska vakna......hjälp, hur är det möjligt att jag får vara med om allt detta? När Catalina vaknade kom hon yrvaken in i köket och gav mig världens största, varmaste kram. Hur många får en sådan före kl. 7? Så småningom kom även Anders (Åkered), en violinist från ackis som just nu går på Ingesund men han var i Sthlm för ett gig och bodde också hos Catalina. Det visste jag inte så det var en trevlig överraskning

Vi åt frukost tillsammans och det är ju bara så mysigt, mitt i veckan.......därefter tog Catalina och jag bussen till ackis där vi skiljdes åt. Jag hämtade mina saker från gårdagen och begav mig till loungens på SJ's central. Där inväntade jag mitt tåg i sällskap av morgontidningarna, färska smörgåsar (färdkost) och clementiner. 

Nu väntar dagens skörd av pianoelever, kontrast mot gårdagen men musik är ju alltid musik, och entusiasmen ska vi inte tala om hos de små liven! Tänk om jag får vara med om någon av deras diplomkonserter om 20 år, vem vet?