Jag anländer strax till huvudstaden för en snabbvisit. Först blir det en fika med min absoluta favorit Anna, som äntligen har kommit hem till Sverige och Stockholm efter fyra år i London. Dessvärre kom hon hem i samma veva som jag flyttade från Stockholm. Vi har konstaterat att det måste finnas någon högre makt som inte vill att vi ska bo i samma stad. Men det finns ju sätt att ses och höras ändå. Min andra favorit i Sthlm, Fia, konstaterade häromveckan att vi ses mer sedan jag flyttade från Stockholm. Ok, nu har jag åkt till Stockholm i princip varje vecka sedan augusti och jag bor nästan alltid hos Fia, men hon har även hälsat på hos mig och vi hörs väldigt regelbudet med sms och chat nu när vi inte bor i samma stad längre. Snacka om riktig vänskap

Efter en uppdatering med Anna vet jag inte om jag ska bege mig till ackis för att säga hej eller om jag ska åka till Oscarskyrkan för att lämna tillbaka nyckeln dit eller om jag ska bege mig till mitt "hem" för natten och lämna min väska (som är minimal, snacka om att jag har blivit bättre på att packa bara det nödvändigaste)....klockan 19 ikväll smäller det iallafall på Nybrokajen 11 (konsertscen i Sthlm), min vän Per spelar sin diplomkonsert, wiiiee! Han är en av de absolut bästa musikerna som har skådats, hur han hanterar sin blockflöjt är en gåta, bra blir det iaf. Så bra att han förra året vann Ljunggrenska tävlingen i Göteborg, en tävling som oftast vinns av en pianist eller violinist, så det var galet kul att ett "tidigt instrument" vann. Och vi i CM-klassen fick tårta och bubbel  

Jag borde luta mig tillbaka och sova sista timmen av tågresan så jag orkar med kvällen, jag hoppas det inte blir för sent, men å andra sidan är ju diplom ett diplom, och jag vill verkligen passa på att träffa mina vänner nu när jag inte ser dem så ofta. 

Det här är första gången någonsin jag åker till Sthlm i egenskap av PRIVATPERSON. Kanske att jag kan njuta och inte känna av stressklumpen som alltid brukar dyka upp någonstans i höjd med Älvsjö. Jag ska även erkänna att jag är lite rädd för att få "längtar-tillbaka-känslor", några sådana har börjat spöka i mitt huvud den senaste veckan. Men det är antagligen fullt normalt i ett sådant här skede i livet. Jag är fullt frisk och normal!

Jag är hyfsat nöjd med den första dagen i mitt "nya" liv. Jag gick upp tidigt, satte igång att arbeta och har fått mycket gjort under dagen. Däremot har jag åkt bil, det regnade helt enkelt FÖR mycket. Jag fick stressa till optikern, fast jag var fullt medveten om vad klockan var och att jag borde ha åkt för längesedan. Jag fick även stressa en del inför barnkörsrepet. Jaja, man kan inte kunna allt på en gång. Något jag är nöjd med är att jag har gjort flera saker /på en gång/, såsom svarat på sms, satt in pappret i pärmen, diskat tallriken samt packat upp väskan. 

En väldans trötthet slog emot mig med full kraft för en stund sedan, så jag tänker genast borsta tänderna, packa väskan för morgondagen (åker till Sthlm, wiieee!) och sedan förhoppningsvis sova före kl. 22. Kommer jag i säng 21.30 kanske det även kan bli lite läsning ur Allt i hemmets julspecial som kom med posten idag, Regnet har öst ner hela dagen men jag har ändå kommit i julstämning genom att sjunga om Tre pepparkaksgubbar och stollig stalledräng med alla barnen.

Stockholm och Göteborg skiljer sig åt på många sätt, det var något jag fick veta redan för tre år sedan genom min vän Olof Boman som bor i Stockholm. Vi lunchade någonstans och han arbetade just då mycket i Göteborg, på operan om jag inte minns fel. Han pratade om att han hade upptäckt en stor skillnad på mentalitet, arbetssätt, praktiska ting etc. Jag förstod inte riktigt hur han menade fast han är en oerhört god pedagog och talare (och inspiratör, föreläsare, dirigent, organist, medmänniska, you name it...). Idag förstår jag precis vad han menade. Det är nästan en skrämmande stor skillnad. Många saker är mycket bättre här på västkusten, de passar iallafall mig bättre. Men några saker saknar jag, särskilt det här med trafikregler. I Stockholm var det bilar, cyklister och fotgängare ÖVERALLT. I varenda vrå var det människor. Jag slås fortfarande, efter tre månader i den här stan, av tanken: VAR ÄR ALLA MÄNNISKOR? Senast idag på Vasagatan kl 10.35 Inte en människa. Inga bilar. Lediga parkeringsplatser överallt. Nu till saken, i Stockholm var man tvungen att hålla sig till trafikreglerna extremt mycket, annars kunde man lätt dö, och detta verkade alla inse. Dessutom hjälper Stockholmstrafikanterna varandra mycket, har jag insett nu. Inga problem att bli insläppt i en fil om man signalerar det med blinkers t ex. Här däremot måste man långt i förväg veta hur filerna går för det går ICKE att byta fil, no no no, vi släpper inte in dig i filen, varför skulle vi göra det....?

Jag bodde i Stockholm i åtta år och krockade två gånger, båda gångerna var med cykel/fotgängare. Jag cyklade och en fotgängare (turist från annat land båda gångerna faktiskt) klev rätt ut i cykelbanan utan förvarning. Smart. Det var dock inga rejäla smällar och jag hade alltid hjälm. I Göteborg har jag redan krockat tre gånger. Den första gången var i september, i korsningen vid Toltorpskyrkan. Jag cyklade, inväntade grönt ljus och korsade därefter gatan. De gjorde även en bilist, som också hade grönt, men uppenbarligen inte samma sikt om jag. Jag såg honom men han såg inte mig. Krasch. Dock tog han "bara" cykelbakhjulet, och det blev mest bara en repa på hans bil som resultat. Till min stora förvåning börjar han dock gapa och gestikulera bakom glasrutan och tittar på mig med en blick som undrar om jag är helt dum i huvudet??? Sedan visade han med tydlig gestik att jag genast skulle flytta på mig ur gatan och lämna fri väg. Eh.....då jag inte orkade bråka borstade jag av mig och cyklade vidare.

Förra veckan tog jag en lång powerwalk. Vid avfarten från Säröleden, ungefär vid Botaniska, är det ett tydligt markerat övergångsställe. Det betyder att fotgängare har företräde. Jag ska gå över och ser att det kommer en bil från avfarten och jag söker ögonkontakt för att vara helt säker på att han tänker stanna. Vi får ögonkontakt, han saktar ner och jag kliver ut i gatan. Dock stannar han inte. När jag förstår att han inte tänker stanna hoppar jag snabbt åt sidan och håller ut mina armar till förvåning och skriker i regnet "du måste ju stanna"!!!!! Då får han ett tokspel, gapar att jag är en s:b:a som ju inte bara kan kliva rätt ut i gatan, han ger mig fingret och kör snabbt iväg. Då mitt superminne snabbt fångade upp hans registreringsnummer hoppas jag någon gång att vi får tillfälle att råkas igen.

Igår kväll var det så dags igen. Jag cyklade igenom Haga, på höger sida av vägen, med lyse både fram och bak på cykeln. Från ingenstans kommer plötsligt en annan cyklist, utan lyse, på fel sida av vägen och brakar rätt in i mig. Jag slår i min vänstra kind i hans axel och det gör rejält ont. När jag har samlat mig och lyckats resa mig ser jag att det är en man i 50-årsåldern, rejält överförfriskad, ungefär dubbelt så stor som jag, med en hel del plagg som det står IFK Göteborg på. Han bara blängde på mig med en psykotisk blick och gissa om jag blev förvånad när jag hör mig själv fråga honom: "Oj, gick det bra?" Jorå, mumlade han och cyklade snabbt vidare....Jag kanske även borde ha beklagat förlusten? Det hann jag inte. Idag har jag ett käckt blåmärke/blåtira på min vänstra kind, det ömmar rejält och jag funderar på om det finns någon broschyr någonstans i Nordstan som heter "I Göteborg har vi särskilda trafikregler".

Godmorgon!

Veckostart, hurra! Ja, jag är allvarlig, jag tycker om måndagar. Nystart och framför mig ligger en vecka full med roliga händelser. Dock tror jag fortfarande att jag ska ha Mos (Musik och samhälle, alltså musikhistoria) i A399 kl. 9.00-12.15 (ett härligt pass på 3 h 15 min....) som jag alltid har haft måndagsförmiddagar. Undrar om det har försvunnit ur mitt huvud till jul? Måndagar för mig är ju sedan 10 veckor tillbaka förknippade med administration på förmiddagen (fri tolkning av vad det innebär), sopplunch, kanske en begravning samt barnkörer på eftermiddagen. Fr o m idag är det dock ändring på vissa saker. Det är en ny månad, halvlek in i höstterminen och jag är rätt less på mig själv och min brist på disciplin i mitt nya liv som enbart innehåller 100% tjänstgöring, alltså 200% vila om man delar in dygnet i tre delar à 8 timmar/del. Därför bestämde jag mig i helgen för att:

-Göra ett schema för veckan, inkl övningstid, träning, handla mat, vila och egentid

-FÖLJA SCHEMAT

-göra saker på en gång, i den mån det går

-inte sunka runt på internet, utan bara göra det jag ska vid datorn, som t ex kolla mailen, läsa nyheter eller liknande

-göra en nyttig sak i hemmet/dag, t ex sortera garderoben, frosta av frysen, sortera noter, laga den trasiga vanten etc

-läsa de böcker jag äger men inte har läst. Därefter kan man byta böcker på sajter på nätet, eller med vänner. För några år sedan la jag mig alltid ganska tidigt (ca kl 21.30) och så läste jag ungefär i 30 minuter innan jag somnade. Det var något som passade mig väldigt bra. Jag har insett att jag läser väldigt lite sedan jag flyttade till Göteborg. Varför? Därför att det finns ingen t-bana i Göteborg. Jag vet inte hur många böcker jag har läst ut på röda linjen mot Fruängen/Mörby. 

-alltid åka hemifrån 10 minuter för tidigt. Varför stressa om man kan undvika det?

-alltid cykla om jag inte behöver bilen i jobbet. Att jag inte "hinner" cykla beror på dålig planering. Att det "regnar" åtgärdas med regnkläder.

-under kvällen gå igenom morgondagen samt packa morgondagens väska och förbereda matlådan

-gå och lägga mig senast kl 22.30

Om jag flippar ur och inte håller mig till schemat ska jag påminna mig om det som jag alltid säger till mig själv innan jag spelar en Bach-fuga/triosonat: "Hur svårt kan det va'????" 

Först på schemat idag? Övning kl. 8-10. Dock tänkte jag vara hemma kl. 8-10 pga ett optikerbesök kl 10.30, så kanske att jag måste byta plats på övningspasset med förbereda-barnkör-passet (kl. 13-15). Byta pass måste man ju få göra. Såvida inte grannarna gillar Dupré, klockan 8 in the morning....nä. Det får bli barnkörsfix istället. Hoppas dock inte noterna ligger på jobbet, då spricker ju schemat. Innan jag ens har börjat. Orutinerat.

Jag har ett nyupptäckt problem. Jag vet inte vad jag ska ägna mig åt för tankeverksamhet när jag är ledig, vilket jag är ganska mycket sedan två veckor tillbaka. Från att ha känt en konstant stress och övningsångest/press i nästan 10 år, har jag nu släppt den, och det känns mycket märkligt och ovant. Jag njuter av att vara icke-student längre, jag njuter av att vara färdigutbildad, professionell musiker, jag njuter av min nya tillvaro i Göteborg, men det är svårt att hantera den. Då det bara har gått två veckor ska jag inte göra någon stor sak av detta, men jag har funderat ganska mycket den senaste tiden hur jag nu vill ha mitt liv, och om jag kan hantera min vilja/mina viljor helt på egen hand? Och den stora, viktiga frågan; vem är jag och vad vill jag göra, med min tid, utöver min yrkesroll som organist? Vad tycker jag är roligt att göra på fritiden? Vad ska jag prioritera för hälsan? Vilka ska jag umgås med? Hur mycket? Ungefär såhär:

- Jag tycker om att träna, även om det går i perioder hur mycket/lite jag gör det. Nu vill jag hålla det konstant. Hur ofta och på morgon, dag eller kvällstid?

- Jag vill ha mitt hem i prydligt skick, både att det är städat men även att papper är iordning, posten öppnas inom 24 timmar mm. Det är rätt trista uppgifter och kommer att kräva en del tid.

- Jag vill prioritera mina vänner och nu när jag inte träffar dem automatiskt i skolan måste jag själv styra upp det på fritiden. Ovant.

- Jag har många vänner och kontakter i Stockholm som jag vill vårda relationen med. Hur ofta ska jag åka till Stockholm? Ska jag redan nu planera in besök för vintern (och därmed boka billiga 95-kronorsbiljetter) eller ska jag vara mer spontan trots avståndet?

- Jag vill sköta min mat och sovklocka ordentligt, det kommer att kräva en fruktansvärd disciplin när jag inte längre har 12-timmarsdagar som styr sådana behov.

- Den tid som blir "över", vad vill jag göra med den? Bara slöa bort den, eller kanske öva, eller resa, eller vara ute i naturen, eller aktivera mig på något sätt? Jag har ingen aning om vad Emmy tycker om, egentligen. Herregud, jag är 27 år, det är verkligen på tiden att jag börjar ta reda på vad jag tycker är roligt och inte roligt. 

Märta kom med goda råd och tips kring detta igår. Hon gav mig bl a rådet att:

-träna, och boka in sådana pass. Det är även bra tankeverksamhet, när man tränar kan man slappna av i huvudet.

-räkna points (med målet att gå ner i vikt), det kräver mycket tid och engagemang, och är rätt kul om man går in i det till fullo.

-inte boka upp mig för mycket med t ex resor till Sthlm. Bättre att gå på magkänsla och vara spontan. Eller bättre och bättre, för mig är det en bra träningssak iallafall, att inte planera allt i förväg.

Jag ska helt enkelt försöka hitta en balans mellan att "flyta med och lita på att det ordnar sig" kontra "var disciplinerad så att tiden bara inte försvinner utan att något blir gjort". Varför fanns det ingen kurs på ackis i det ämnet? Den kursen hade jag verkligen behövt gå.

Idag har jag, precis om igår, varit helt ledig från jobbet. Igår var det ju dock en heldag i Pauli, men idag har det varit helt blankt på schemat. Till min stora glädje upptäckte jag dock i veckans predikotur att Tomas Sjödin, författare, föreläsare och pastor i Smyrnakyrkan i centrala Gbg, skulle predika just denna förmiddag. Därför satte jag mig på cykeln kl. 10.45 och rullade genom Slottsskogen (underbart!)  ner till Haga där Smyrnakyrkan ligger. Jag hade aldrig varit där, inte heller någon gång firat en gudstjänst i Pingstkyrkan. Dock blev jag varmt välkomnad och gudstjänsten var ganska lik Svenska kyrkans, fast många saker var mycket bättre. Predikan t ex. Ibland har man glädjen att få höra en bra predikan i Sv. kyrkan, men det är tyvärr inte helt ovanligt att man bara får höra en massa svammel eller självklarheter (t ex solen lyser, himlen är skön och vi alla är älskade av Gud). Kom med något som jag inte vet!!! 

Jag har hört Tomas föreläsa några gånger, jag har läst alla hans böcker många gånger och hans sommarprat lyssnar jag ofta på i Ipoden (lysssna själva på sr.se/sommar/arkiv, 28 juni 2006 snackade han senast, inledningen om en fallskärmshoppare som landar i hans trädgård på Hisingen är helt fenomenal), och jag blir alltid så varm i själen av att höra Tomas. Både för att han har en behaglig röst med en härlig norrländsk brytning, för att han är en väldigt duktig talare som kan fånga vilken lyssnare som helst, samt att han kommer med så många klokheter. 

Idag predikade han om livet och döden, det är ju allhelgonahelg, och han lyckades flera gånger knyta an till Paulus, Korinthierbrevet och Johannesevangeliet. Dessutom flikade han in anekdoter om Torbjörn Nilsson (fotbollsspelare emeritus), ungdomsläktaren till vänster i kyrkan, benskörhet och att "efter" betyder att "någon har gått före". Och mycket mer. Lyssna eller läs gärna själva, jag tror inte någon kan bli oberörd.

I kyrkan mötte jag Anna-lena Nordberg, en kollega och vän från Sthlm som också flyttade ner till Gbg i somras. Hon hade även med sig sin make Pelle och deras son Elias, 5 år. Vi tog en lång fika efteråt och vi alla var överens om att Svenska kyrkan har en del att jobba på. 

Nu ska jag återigen ta cykeln genom Slottsskogen för att hamna i Hagakyrkan, där sjunger min favvo-sopran Anna Jobrant sånger av Purcell och Bach om en stund. Återigen helt gratis. Hur bra kan man ha det i denna fantastiska stad?

Oj vilken dag det har varit! En lång, härlig dag med festligheter från tidig morgon till sen afton, hur ofta inträffar det?

Vi 8-tiden anlände jag till Karin och Kicki's villa vid Rådasjön, där de hade dukat upp ett fantastiskt frukostbord. Med utsikt över sjön, solen sken på den klarblåa himlen och i bakgrunden en stråkkvartett satte vi oss till bords och åt frukost tillsammans. Frukosten är nog min favoritmåltid, iallafall om man har sällskap och tid, vilket så var fallet denna morgon. Efter en timme begav vi oss in till Sankt Pauli kyrka som återinvigdes idag efter fem månaders renovering. 

Uppsjungning och repetition följdes av återinvigningshögmässa som var helt makalöst fin och fantastisk på alla sätt och vis. Fulltalig kör, fyra organister, åtta präster, kyrkvärdar och därtill fullsatt kyrka gjorde att stämningen nästan vibrerade. Vi sjöng otroligt bra musik, mycket anglikansk sådan (det hela inleddes med Parry's "I was glad" (http://www.youtube.com/watch?v=_8GJ2CWjQSc) och jag fick många fina flashbacks-minnen från Arboga-tiden. En brassensemble från Göteborgssymfonikerna spelade med i alla psalmer och när psalm 169, "I himmelen, i himmelen" spelades med otroligt snygg brassklang och fina harmisar kunde jag inte sluta att gråta. Jag och mina känslor.....men det var fler än jag som var tagna. Dessutom är det ju alla helgons dag idag och jag tänkte lite extra på de som inte längre finns på jorden, särskilt min kollega Barbro som förlorade sin kamp mot bröstcancern i vintras. Hennes begravning i Högalidskyrkan (Stockholm) var ungefär i stil med dagens högmässa (vi sjöng även nyss nämnda psalm under hennes begravningsgudstjänst). Eric Ericsons kammarkör sjöng med Eric själv vid dirigentpulten, då Barbro var medlem i kören sedan många år och god vän med Eric. De sjöng bl a ur Mozart's Requiem, Stenhammar samt Bach. När sex herrar ur kören bar ut hennes kista till toner av Bach's Piece d'Orgue (grave-satsen) fullkomligt strömmade tårarna......suck......

Högmässan blev hursomhaver väldigt fin och stämningsfull och den kändes inte lång fast klockan var 13.15 när sista ackordet klingade ut. Därefter följde tårtkalas i Pauligården, 35 stycken olika sorters tårtor bjöds fram  Jag hade som tur var med mig hemlagad kycklinggryta som jag kunde grunda med........efter en snabb promenad runt kvarteret var det dags för repetition igen med kören inför kvällens musikgudstjänst. Det blev en favvo i repris men inte lika lång då den inte innehöll så mycket annat än musik. 

Jag har svårt att välja vad jag tycker är bäst med kyrkan, men just dessa fest-tillfällen då man firar mässa tillsammans (dvs vi delar en måltid och gemenskap med varandra), sjunger psalmer och ev annan musik tillsammans, träffar många bekanta, nära och kära samt fortsätter gemenskapen efter gudstjänsten vid ett kyrkkaffe, är något jag hoppas alla får uppleva i sina dagar. Jag ska någon gång skriva om min kärlek till just Sankt Pauli kyrka/församling, men just dessa tillfällen då kyrkan blir en sådan mötesplats för människor i olika åldrar, sådana som man träffar regelbundet och sådana som man träffar för första gången, är rena plåsterbitarna för min själ. Jag mår alltid så bra a att sätta mig i kyrkbänken och lyssna till textläsningarna, predikan, bönerna, psalmerna och körsången/orgelmusiken. Att det några gånger per år är extra festligt, som idag, ger mig känslan av att detta är något som är en sådan stor del av mig att jag inte vet vad jag skulle göra om jag inte fick uppleva det? När man dessutom känner att de övriga omkring en upplever samma sak, då får jag gåshud.

Det var en hel del trevliga återseenden idag, kyrkan stängdes den 31 maj för renovering och vi har inte kunnat fira mässor alls i kyrkan sedan dess. Men nu kommer allt att vara som det ska igen

Efter aftonens musikgudstjänst var vi ett gäng som gick till närliggande puben Paddington och beställde öl och mat, mycket trevligt trots att alla var gräsligt trötta. 

Då jag inte kunde somna igår och enbart sov två timmar, blir det en relativt tidig lördagkväll för mig. Jag är dock ledig imorgon men ska åka till gudstjänsten i Smyrnakyrkan för att lyssna på Tomas Sjödin som predikar. Om du inte har läst någon av hans böcker, gör det! Hela livet får en helt annan färg efter hans kloka tankar om sprickor i livet (de behövs för att ljuset ska kunna strila igenom), om att vara bortglömd eller snarare utvald av Gud, om sorgen över två förlorade söner samt glädjen över att ha fått en plats på jorden. Oj vilken helg det ser ut att bli!

Jag cyklade ner på stan i eftermiddags och det var en helt fantastisk höstkänsla i luften. Kall och krispig luft, en jättevacker himmel och det finns så många vackra färger både på gator och i träden från alla löv. Jag har den fina förmånen att få cykla igenom Slottsskogen varje gång jag ska ner till city, och det är en sådan magisk skog! Jag fullkomligt älskar Slottsskogen. Det är stort, lugnt, vackert och en helt fantastisk oas mitt i stan. Dessutom finns det levande djur såsom sälar, pingviner och älgar, dem cyklar jag dock inte förbi på min rutt. Nåväl, när jag satt på cykeln slogs jag av tanken att jag är glad över att denna höst må bra, de senaste höstarna har varit rätt jobbiga för mig av olika anledningar, och därmed har jag inte kunnat njuta av min tillvaro. Men denna höst känns det återigen som att livet ler mot mig  

På stan gjorde jag några ärenden, samt shoppade en klänning och en kofta från ett märke som hette Melmelli. Eftersom jag har köpstopp (light) kändes det inte så bra, men när jag fick veta att det var en designer från Gbg övertalade jag mig själv att det är bra att stötta småföretagare i sin hembygd....eh.......tjejen som expedierade mig i butiken var supersnygg i håret så jag frågade henne om hon möjligen kunde dela med sig av sin frisör? Det gjorde hon så gärna, jag fick adress och namn. Jag gick genast till den salongen och bokade en tid för färg i december. I Sthlm har jag haft världens bästa frisör, Jenny på Salong Mir i Gamla stan (om du känner Hannah Holgersson, Anna Graca eller t ex Hanna Sandman och tycker de är snygga så har de också Jenny) och jag har fullt förtroende för henne. Dessutom har vi med åren blivit ganska goda vänner som pratar om det mesta när vi ses på salongen. Jag har dock insett att jag bör hitta en frisör här i Gbg, och det bästa sättet borde ju vara att se sig om efter snygga provexemplar, hihi. 

Därefter tog jag en timmes promenad innan mörkret kom, inte jättekul att knata i stan men luften var så skön! Vid 18.30 gick jag till operan där Märta mötte mig. Hon vickar i operan (viola) och var där idag för att öva, men vi hade i förväg bestämt att ta en kombinerad fika/övningspaus tillsammans. Märta fixade ett passerkort till mig och vips så är man inne i operans djupa vrår. Jag tycker att det är lika häftigt varje gång jag besöker operor, konserthus eller liknande byggnader, oavsett om det är som besökare eller medverkande. Att lilla jag, från lilla Arboga, får komma in bakom kulisserna är fortfarande så overkligt. Det är ju liksom de STORA musikerna som hänger där, och att jag får vara med och leka i deras gäng känns oftast helt ofattbart.

Märta och jag slog oss ner i personalcaféet, där sprang vi på Elisabeth som skulle jobba ikväll (hon tar hand om åhörarnas ytterkläder under föreställningen). Jag blev förvånad då jag var helt säker på att hon idag hade åkt till London, men det är imorgon hon åker. Hennes fina make Samuel ska spela orgelkonsert i St Paul's cathedral i London. Om jag är avis? nej då.......

I caféet mötte jag även Jacob Wistrand, en duktig tenor jag lärde känna i Sthlm när han gick på operahögskolan där. Nu finns han i Gbg sedan i somras, för att jobba på just operan som sångare. Det var ett roligt återseende och han hälsade mig välkommen till stan  

Fikastunden med Märta var som alltid väldigt gemytlig. Jag blir alltid så glad av att träffa Märta för att hon jämt är så positiv. Jag tror inte hon vet vad pessimism, negativitet, inte se framåt osv är för något. En levande vitaminkick helt enkelt. Vi samtalade om det som gjorde att jag igår var rätt nere, och hon fick mig att känna att det är normalt att känna som jag gör/gjorde med tanke på omständigheterna, jag är helt normal och fullt frisk! Tack Märta! Vi lyckades vara disciplinerade och hålla nere stunden till en timme, därefter återgick hon till sitt övningsrum och jag cyklade hemåt.

Efter en gul fruktsallad (mango, ananas och apelsin) med lite vaniljkesella ska jag nu dricka en kopp kvällste och sätta mig vid pianot med Ravel's "Sonatine". Jag håller mig dock till andra satsen.....