Idag mår jag bättre, väldigt skönt. Jag har bestämt mig för att ha en fixar-dag idag, dvs städa, diska, sortera papper, slänga skräp, handla, laga mat och göra några ärenden på stan. Antagligen kommer jag inte ha tid att träffa någon, men det är bara bra. Jag behöver öva mig i att vara ensam och min röst mår bra av att vila en dag i veckan (och antagligen min omgivnings öron). Jag är dock lite kluven till kvällen, det känns inte bra att ha en ledig fredagkväll och inga trevliga planer för den. Men som sagt, det kan inte vara roligt jämt och jag har ju aldrig problem med att fördriva tid, jag har massor av böcker och tidningar jag vill läsa, jag kan alltid öva samt att jag borde sortera garderoben. Jag undrar ofta om jag någonsin kommer att komma iordning här hemma? Alltså att man kommer till en punkt där man känner att: Nu är allt uppackat, jag vet exakt var jag har alla saker, jag har slängt alla onödiga prylar, jag har sorterat vartendaste kvitto, det är ordning i skåpen och jag lyckas även hålla en konstant ordning......

Eftersom jag har flyttat 13 gånger de senaste åtta åren har jag sällan upplevt den känslan. Nu har jag dock inga planer på att flytta, eller snarare, jag VÄGRAR att flytta en gång till. Jag stortrivs i den här lägenheten, det är så skönt att ha en massa utrymme helt för sig själv, jag har badkar, klädkammare, stort kök med en massa arbetsyta och skåp, en stor lyxig garderob i sovrummet samt ett stort vardagsrum som är mitt absoluta favvo-rum, där övar jag piano eller bara myser i min stora, nyinköpta vita soffa  Men som sagt, den dagen då alla saker är på plats och jag har stenkoll på mina prylar, då kanske jag kan slappa på riktigt?

Just ja, jag ska idag även svara på en massa mail. Jag har de senaste dagarna fått ganska många trevliga mail från nära och bekanta. Många undrar hur jag har det i Göteborg, och jag vill ta mig tid att svara ordentligt till var och en. Det låter väl som ett bra fredagsevenemang? Men dagen är ju inte slut än, det kan ju komma någon förfrågan om aktivitet. Känner jag mig själv rätt kommer jag antagligen att inte banga, så det vore egentligen bra om det inte kom något erbjudande, då morgondagen är lång, jag är ganska trött och som sagt, jag borde vila och bara rå om mig själv. Att det ska vara så svårt?

Jag växte upp i Arboga och en av mina vänner där var Jossan. Hon var ett år yngre än mig, vi umgicks i samma gäng och dessutom bodde vi nästan grannar, lite i utkanten av stan, så vi tog ofta sällskap hem på kvällarna efter att ha hängt nere i stan. Jossan var en riktig ängel. Dels hade hon långt, blont, lockigt hår, stora blåa ögon, rosa eller vita kläder samt världens finaste leende! Detta var utsidan, inuti fanns ett stort hjärta som brydde sig om alla, som alltid var positiv, alltid gjorde sitt bästa och dessutom var hon otroligt smart och begåvad. 

Hösten 2000 öppnade McDonald's en restaurang i Arboga, och både jag och Jossan fick jobb där. Vi fnissade om att vår vår vän Per skulle göra allt han kunde för att få gratis/billigare mat av oss, men det kunde han ju enbart drömma om....

Fredagen den 27 oktober 2000 är sista dagen före höstlovet. I skolans bibliotek fanns några datorer som hade fri tillgång till internet i mån av tid. När jag passerar genom biblioteket på eftermiddagen sitter Jossan vid en dator och surfar runt på Lunarstorm. Hon har rosa jeans, en vit v-ringad tröja och håret utsläppt. Jag minns att jag tyckte att hon var så vacker! Jag går förbi henne och hon säger glatt: "Hej! Ska du jobba i helgen? Ses vi?" Jag svarade att jag skulle det. "Åh, jag med, då ses vi imorgon"!

Dagen därpå arbetade vi båda, hon stod i en kassalinje och jag var i DT:n. Jossan slutade några timmar före mig, men innan hon gick hem frågade hon om jag skulle med ut på kvällen? 

- Nja, jag tror inte det. Jag är ensam hemma hela helgen och ska nog passa på att slöa i soffan och bara se på tv, jag jobbar hela höstlovet. Men jag hör av mig om jag ändrar mig och vill hänga med, svarade jag.

- Ja, ring mig eller Per. Vi är nog nere på stan eller hemma hos Joel eller så. Ha det så skönt annars, så ses vi ju garanterat imorgon, här på jobbet. 

Därefter såg jag i ögonvrån hur Jossan försvann ut från personalutgången. När kvällen kom låg jag mycket riktigt i soffan och kollade på Exp. Robinson och annan lördagsunderhållning. Då mamma och pappa var i Skövde och tömde min farmors hus (hon hade dött bara några veckor före) hade jag ingen bil att tillgå och det var ganska skönt att ha ett helt hus för sig själv, så jag bestämde mig för att inte gå ut. Jag smsade Per att jag skulle stanna hemma resten av kvällen och att han skulle meddela det till Jossan och de andra jag hade träffat på Mc D under dagen. Jag gick och la mig och morgonen därpå gick jag hemifrån tidigt då mitt pass började kl. 10. Eftersom jag inte hade någon bil hade min vän Johanna lovat att skjutsa mig, så jag gick till henne strax efter kl 9 och ringde på dörren till familjen Norrmans villa strax före kl 9.30 En yrvaken Johanna öppnade och undrade om jag hade missat att ställa om klockan? Svar ja, jag hade totalt missat den extra sovtimmen. Klockan var alltså 8.30 och jag skulle inte börja mitt pass förrän om 90 minuter. Johanna bad mig komma in så länge. Medans jag hängde av mig mina kläder i hallen kom hennes syster Fia, som både jag och Jossan var god vän med, nerför trappen. Hon tittade på mig allvarligt och sa:

- Emmy, har du hört vad som har hänt i natt?

- Nej, svarade jag. Har det hänt något?

- Ja, svarade hon. Jossan, hon hoppade inatt från bron som går över E20, vid Statoil. Och hon dog. 

- Va?!!! Hoppat? NEEEEEJ! Nej. Nej. NEJ! Hur då?

- Hela gänget var på pizzerian, hon började bråka med Jeppe och sprang ut med sikte på bron. De andra hann inte ikapp. När hon var uppe på bron så hoppade hon, fast de andra skrek att hon skulle avstå. Jag trodde att du var med?

- Nä, jag bangade. Jag var hemma ensam hela kvällen igår och smsade Per att jag inte orkade komma ner. Var du där?

- Nä, men Rikard var med och han ringde mig inatt. Har du pratat med Per? Jag tror han är på sjukhuset. Ring honom!

Jag ringde Per som tack och lov svarade. Jag frågade honom om allt var sant????

- Ja, det är sant.

- Hon hoppade?????

- Ja, hon hoppade. 

- Och hon är död???

- Ja, Emmy. Hon är död.

- Är du helt SÄKER?

- Ja, jag är ju för f-n på sjukhuset nu, jag åkte in direkt efter ambulansen inatt. Hon är DÖD!

- Shit, vad gör vi nu? Ska jag åka ut till jobbet?

- Gör det, jag tror inte alla därute vet. 

Jag hade otroligt svårt för att ta in all information. Jag fattade verkligen inte att det kunde vara sant. Johanna skjutsade ut mig till Mc D och hela bilresan försökte vi förstå vad som hade hänt, men det gick inte att ta in. 

När jag kliver in genom dörren till restaurangen är den första jag ser Virre, en tjej i gänget som är väldigt god vän med Jossan. "Hej!!!! Åh, kul att du också ska jobba idag!" säger hon glatt och skiner upp i ett stort leende. Därefter kommer Fia, en annan vän till Jossan och hon ser helt oberörd ut. Likaså Niklas, restaurangchefen. Shit, de kan inte veta något, tänker jag, och jag känner hur det börjar snurra i mitt huvud och att jag börjar bli lätt illamående. Jag går ut ur byggnaden och från parkeringen ringer jag återigen upp Per. 

- Är du HELT SÄKER? Är det inte bara något rykte? Jag är på jobbet och det verkar inte som att en endaste kotte vet något, alla är som vanligt och det känns skitkonstigt! 

- Ja Emmy, jag är helt säker. Jag har nyss pratat med Jossans mamma. Du kan meddela alla därute om vad som har hänt.

Jag gick in till restaurangen och bad att få tala med Niklas. Jag minns inte så mycket av vårt samtal, men på något sätt fick jag ur mig informationen. Han och Andreas, restaurangchef i Örebro som var med just den dagen, frågade mig om jag var HELT SÄKER???? Ja, jag fick till uppgift att berätta för alla här, men jag vill inte göra det, svarade jag.

Då samlade de alla i stora matsalen (restaurangen var inte öppen för allmänheten) och berättade för de 10-15 personer som var i tjänst om vad som hade hänt under natten med vår medarbetare. Jag kommer aldrig att glömma minen hos Jossans vänner. De tittade på mig med förvånad blick och då brast det totalt för mig, tårarna bara rann och jag kunde inte stoppa dem. Niklas berättade att de som ville åka hem fick göra det. Jag ringde Per och vi bestämde att vi skulle ses i stan. Jag minns inte hur jag kom därifrån, antagligen fick jag lift med någon. 

Senare under dagen var det informationsträff för alla på Trefaldighetsgården, församlingshemmet. Vi var bortåt 50 personer som samlades där och prästen Nisse Åberg försökte informera alla. Han inledde med att fråga om det var någon som varit med under natten och som ville berätta vad som hade hänt? Rikard berättade så gott han kunde om förloppet. Därefter fick vi information om vart vi kunde vända oss, särskilt då vi hade en höstlovsvecka framför oss. Vad jag gjorde under resten av dagen minns jag inte så mycket. Jo, jag ringde till Jossans mobil, men det vara bara mobilsvar där hon glatt meddelade att man kunde lämna ett meddelande efter pipet så skulle hon ringa upp så snart hon kunde......jag lämnade inget meddelande. Jag gick in på hennes lunarstorm och läste hennes senaste dagboksanteckningar, det senaste under lördagen. Hon var glad för det stundande lovet och såg fram emot att få jobba på Donken....jag fattade ingenting. Jag visste att hon stundtals mått dåligt, men inte så dåligt.

Jag och många av våra vänner arbetade på Donken hela veckan, och det var rätt skönt att skingra tankarna med arbete.

I Trefaldighetskyrkan gjordes ett minnesbord med fotografier, Jossans bok "Om mig själv", hennes dikter, hennes favoritväska (i ko-skinn) och en kondoleansbok. Samt massor av ljus och gosedjur som vi släpade dit. Eftersom jag arbetade i kyrkan som kyrkomusiker var jag dagligen i kyrkan, men under denna veckan övade jag inte särskilt mycket, utan satt mest vid bordet och pratade med vänner och läste om och om och om igen i boken om Jossan själv. Och jag grät floder.

Måndagen den 6 november startade skolan, och vid entrén hade skolan gjort iordning ett minnesbord. Vår klass samlades och vi fick information om vad som hade hänt (om nu någon hade missat det, i Arboga får man veta det mesta inom några timmar). Kl. 10 var det minnesgudstjänst i Trefaldighetskyrkan och hela skolan gick dit. Jag tog sällskap med Johanna och Sara och vi pratade på vägen dit om att det var helt overkligt. Minnesgudstjänsten blev otroligt vacker med mycket musik och minnesord.

Fredagen den 10 november begravdes Jossan i Trefaldighetskyrkan. Jag gick dit med Per. Vi hade beställt blommor till hennes kista, med texten "Sov gott Jossan, vi glömmer dig aldrig! Kram Emmy o Per". Under begravningen sjöng Macke Olsson bl a "Det bor en ängel i mitt rum" (E. Dahlgren) och "Knockin on heaven's door" (Gun's n' roses) och det var så otroligt vackert och sorgligt på samma gång. Prästen Johan Linnman höll ett jättefint griftetal som inleddes såhär:

"Natten mellan den 28-29 oktober förändrades allt på ett ögonblick. Det var då som Jossan gick från att vara en jordisk ängel till att bli en himmelsk ängel." Han pratade även om att hon alltid såg till andras bästa och att hon var så otroligt noggrann med det hon gjorde, och att hon helst ville klara sig själv, något hon även gjorde. Kvar står vi dock med vår fråga: Varför?

När jag gick fram till kistan för att säga mitt sista farväl spelades "It must have been love" med Roxette. Det var ganska lustigt, för jag och Jossan hade lyssnat på den låten många gånger, och framförallt sett filmen Pretty woman där den låten är ledmotivet. Jag kommer alltid att förknippa den låten med Jossan.

Efter begravningen, som tog lite över en timme har jag för mig, var alla som ville välkomna hem till Jossans föräldrar. Jag kände dock att jag inte orkade, jag var helt slut både i kroppen och mentalt, och hade även huvudvärk av all gråt. Per ville dock åka dit så vi skiljdes åt. Jag hade en lektion inbokad i kyrkan med Birgitta lite senare så jag väntade i kyrkan. Jag gick runt och läste hälsningarna på alla blommorna samt tog många foton på kistan och blomsterdekorationerna. Det var så overkligt. Jag stod bredvid kistan, som hade ett BERG av rosor från alla vännernas sista avsked, och tänkte att därinne ligger du, med ditt lockiga blonda hår, och sover, och när du sa att "vi ses imorgon", menade du det då, eller visst du då att det inte skulle bli så? Det kommer jag aldrig få svar på.

Idag har det gått exakt nio år sedan du valde att flytta till himmelen. Jag är övertygad om att du har det bra där, men jag saknar dig, och jag tänker ofta på vem du skulle ha varit idag? Skulle du ha blivit jurist? Skulle vi ha haft kontakt? Skulle vi ha setts på juldagen och på medeltidsdagarna? Skulle vi fortfarande ha tagit sällskap hem på nätterna efter Vinbäcken om somrarna? Jag vet inte. Men du hade garanterat funnits på facebook, och där skulle jag ha kunnat följa dig. 

Det var många som skrev i din gästbok på lunarstorm tiden efter din död. Dessvärre så stängs sidan ner om man inte har varit inloggad på ett tag, och så skedde även med din sida. Jag slutade även att ringa ditt mobilsvar efter något halvår, du svarade ju aldrig......

Tack för de 17 år du fanns på jorden, och tack för de 10 år jag fick med dig. Hoppas du sover gott!

i tisdags morse höll jag i andakten som vi alltid har på tisdagsmorgnar. Uppenbarligen tilltalade mina ord och musiken jag valde de som lyssnade för jag fick många fina kommentarer om min andakt. Igår kom diakon Eva och undrade om jag kunde hålla i andakten på dagens sopplunch? Gärna en exakt likadan som den som jag hade i tisdags. Så idag blev det en favvo i repris. Nästan, jag bytte ut musiken mot en Chopin-Nocturne idag. När jag spelade den slog det mig återigen att det är en sådan tillfredsställelse att få spela Chopin, på en bra flygel, för ungefär 60 människor som sitter knäppstilla och lyssnar. Jag är så glad att jag har det jobb jag har.

Jag är väldigt låg idag, av lite olika anledningar. Har dock fått peppande sms hela morgonen från en vän som vet om läget. Men uppenbarligen syns det på mig för flera kollegor har frågat mig idag om hur jag mår eller om det har hänt något? Jag är glad över att jag är omgiven av människor som ser och bryr sig, samtidigt som jag ibland önskar att jag inte hade ett så tydligt kroppspråk. Men om man har valt att utbilda sig till musiker, som hela tiden ska utstråla sina känslor, är det nog något jag får leva med. Det kan ju inte vara solsken alla dagar. Apropå sol, det är en jättefin dag idag. Hoppas det fortsätter imorgon, då är jag superledig!

Nyss hemkommen funderar jag över hur morgondagen (dagen) ska bli? Det är ju en lång sådan och istället för att sova har jag druckit massor av öl, ätit musslor och promenerat igenom Gbgsnatten med Calle. Men oj vilken lyckad kväll, jag har verkligen en väldigt kul tillvaro  En mer utförlig rapport kommer under dagen.....nu bums i säng!

Om bara några minuter ska jag cykla ner till stan för att gå på konsert/cd-release med Göteborg baroque. Egentligen orkar jag inte, jag har varit seg och slö hela dagen och det är ju inte direkt bättre efter kvällsmaten. Men tack och lov är det så bra musik att jag bara inte kan med att avstå. Jag har ävn bestämt mig för att cykla, jag tror att en cykeltur gör susen för mitt välstånd  Dessutom är Nora (min granne i Sthlm) med och spelar, har inte träffat henne sedan i våras och jag saknar henne väldigt mycket. Hon messade mig nyss att hon hade lagt undan en fribiljett åt mig, hurra! Det brukar vara öl-utgång efteråt, vi får se om jag orkar med det, har en ganska lång dag imorgon. Men nu ser jag fram emot att få sätta mig i bänken i vackra Christinae kyrka och bara lyssna på asbra musik från 1600-talet. 

Nu ska jag strax åka iväg till kapellet på Fässbergs kyrkogård för att spela en begravning. Då jag har begravningstider på måndagar innebär det att jag har ganska få begravningar. På mina tidigare arbeten har det i snitt varit 3-4/per månad, här är jag glad om jag får 1/månad. Idag hade dock min kollega Elisabeth två stycken så jag erbjöd mig att ta en åt henne. Jag älskar att spela begravningar, det är en sådan speciell, ganska laddad, atmosfär i kyrkan. Vackra blommor, många tända ljus och de anhöriga har klätt upp sig. Jag försöker att alltid klä mig snyggt inför begravningar, även om jag inte kommer att synas. Dessutom gillar jag svart, det funkar alltid. Idag blev det dock inte kostym utan svarta byxor, svart tunika, make:en går i brunt och håret är utsläppt och plattat. Stövlar eller pumpsen idag? Det regnar faktiskt inte, så kanske pumps? Dessutom har jag med en lila/rosa sjal så jag blir lite färgglad framåt eftermiddagens möte och kvällens konsert.  

Förutom att man får klä sig snyggt till begravningar (och många andra tillfällen i mitt jobb) får man oftast spela bra musik tillsammans med duktiga solister från t ex radiosymfonikerna eller operan. Hallå, hur lyxigt är inte det? Jag minns särskilt en begravning i Oscar förra sommaren, då spelade jag Bach tillsammans med Semmy Stahlhammer som är konsertmästare i Radiosymfonikern. Ja, ni läste rätt. Dessutom fick jag spela med honom på betald arbetstid. Världens bästa jobb. Semmy föreslog att vi, om vi någon kommer att starta en duo (jo tjena), då kan heta Emmy & Semmy, eller vinn en (S)emmy eller något i den stilen. Övriga jag har arbetat med är bl a Katarina Böhm, Jeanette Köhn, Jeanette Bjurling, Maria Sanner, Fredrik Strid, Carl Unander-Scharin, Hannah Holgersson, Lars Arvidsson, Tobias Ringborg etc. Jag har verkligen världens bästa jobb!

Nu ska jag måla naglarna sedan är et dags att åka för att inte behöva stressa.  

Jag försöker att styra mitt liv med rutiner i första hand, spontana infall i andra hand. Har jag inga rutiner får jag sällan någonting gjort. Men idag har alla rutiner spruckit och klockan är inte ens 9. 

När uret ringde vid 06.30 var jag nästan illamående av trötthet/dålig sömn. Eftersom min hjärna snabbt påminde mig om att jag inte har något på schemat förrän kl. 13 gick jag genast tillbaka till sömnen. Ett sms väckte mig kl 8. (tack Karin). Jag brukar börja med att duscha, klä på mig, sminka mig, packa väskan och allra sist äta frukost och läsa tidningen. Nu sitter jag i soffan(?) med morgonrock, känner mig inte vaken än, har ätit frukost i soffan (???) med sällskap av datorn. Jag försöker intala mig själv att det är bra att bryta mönster ibland och istället lyssna på magen, som just imorse sa: "sov lite till, tänd ljusen i vardagsrummet och ät första måltiden i soffan och unna dig lite egenlyx, det är ju ändå höstlov".

Nu ska jag dock sätta fart, in i duschen, ringa lite jobbsamtal och skriva massor av jobbmail. Jag har inget på schemat förrän kl 13 idag och min plan var att åka till Västra Frölunda och leta efter ny höstjacka. Eftersom att det regnar varje dag i Göteborg,och jag försöker att cykla så mycket som möjligt, fungerar det inte att ha kappor som jag alltid hade i Sthlm. Den enda jackan som är praktisk är min röda Helly Hansen-jacka, men det funkar inte att komma till en begravning eller konsert i en illröd regnjacka. Alltså måste jag hitta en svart jacka i lite snyggare parkasmodell. Jag hittade en jättefin från Peak igår, men 3500 kr gjorde att jag avstod och ska leta vidare. Dessvärre inser jag att jag har rätt mycket att fixa med jobbet så jag tror inte att jag hinner  Då får jag väl ta bilen idag då, eftersom jag har en begravning senare idag, och som sagt röd regnjacka....nej!

Sedan tre månader tillbaka bor jag i Göteborg. Jag sa upp mig från mitt jobb, sa upp mitt kontrakt på min supermysiga etta i Midsommarkransen, avslutade mina studier på ackis och sa hej då till alla vänner i Sthlm. Hej då Stockholm, hej Göteborg! En del peppade mig till max, en del andra bara skakade på huvudet och undrade hur jag kunde lämna min trygghet för något som jag inte alls visste hur det skulle bli? Men det kan man ju aldrig veta.....

Så varför flyttade jag? 

Förra hösten hände något märkligt. Jag mådde uselt pga av ett sprucket förhållande och hade svårt att se någon glädje i livet. Då ex-pojkvännen bodde i Gbg hade jag tillbringat mycket tid där, och även hunnit lära känna många fina vänner. När relationen sprack kände jag inte bara att jag saknade Göteborg och vännerna, jag hade även svårt att se något positivt med Stockholm. Jag som alltid har älskat Stockholm, med dess utbud, kulturliv, alla kyrkor, t-bana, shopping mm, helt plötsligt såg jag bara stress, bilköer, överflöd av kulturutbud (hur många Johannespassioner framförs på långfredagen? 6 stycken kanske?), långa avstånd, överfulla t-banevagnar och noll spontanitet. Nä, annat var det i Göteborg. Där cyklar man överallt, "alla" bor i stan, teologin tilltalade mig mer, inte lika stor konkurrens och i största allmänhet ett lugnare tempo. Hur jag än försökte kunde jag inte slå bort känslan av att jag faktiskt ville till Göteborg.

Jag trodde till en början att det bara var en fix idé och jag såg fram emot att så småningom återigen kunna börja uppskatta Stockholm. Dock kom aldrig den känslan tillbaka, och december var den värsta månaden någonsin tror jag. Trots en massa roliga gig och andra upptåg kändes det som att jag skulle slitas i stycken inne i själen. Det gjorde fysiskt ont att leva och jag trodde jag verkligen höll på att bli galen. Ni som stod ut med mig, tack!

I januari kom äntligen vardagen tillbaka efter julens intåg (jag tillbringade julen på en kanarie-ö, ensam på en solstol där jag i en vecka bara skrev, skrev, skrev, läste typ 12 böcker och grät floder) och jag såg fram emot att få börja min sista termin på ackis.

Jag steg in i ljusgården (skolans café) vid lunchtid terminens första onsdag, och vid ett bord sitter en levande julklapp: Kate, Caroline, Katta, Per, Rebecka, Catalina och Dan. Jag blev omkramad av alla och vi summerade julen. Jag hade inte en aning om att de alla var samlade i Sthlm, men de skulle repa inför kommande konserter och hade lyckats få till en träff på ackis. En kort introduktion om dessa vänner (CM = institutionen för tidig musik):

Kate Hearne: gick på ackis (CM) 02-07 på blockflöjt och barockcello, frilansar över hela Europa sedan -07

Caroline E Dahl: gick på ackis (CM) 01-06, blockflöjt, bor i Oslo sedan -08

Katta Widell: gick på ackis (CM) 01-07, blockflöjt, frilansar över hela Sverige och undervisar i Piteå. Bor i Sthlm.

Per Gross: går på ackis (CM) sedan -04, blockflöjt

Rebecka Karlsson: går på ackis sedan -99, just nu på CM, barockfiol, planer på utlandsstudier

Catalina Langborn: går på ackis sedan -05, barockfiol på CM, planer på utlandsstudier

Dan Laurin: lärare på CM, blockflöjt och instudering

Under vår lunch fick jag en märklig känsla i hela kroppen. Jag kände så starkt att detta var mina närmsta vänner, som jag har delat så mycket med, både studiemässigt och personligt, och "vår" epok på ackis fanns inte längre. Kate, Caroline och Katta hade redan lämnat ackis. Jag och Per var inne på sista svängen. Catalina och Rebecka var långt gångna i sina planer att lämna Sthlm till hösten. Jag kände så starkt att det vi hade haft inte längre fanns kvar, vi var/är inte längre ackisstudenter som äter matlåda i ljusgården, repar i A436/7, spelar konserter i Sumpan eller Sabbatsberg samt dricker öl på Londoner.....de hade gått vidare och jag förstod då att jag också måste gå vidare. Förhoppningsvis kan vår vänskap bestå ändå, men under andra former. Det var en oerhörd sorg att inse att det vi hade haft inte längre fanns, samtidigt som det var skönt att jag kunde befinna mig i nuet och faktiskt se hur saker och ting såg ut just nu/då (jan-09). Och jag kände att jag ville vidare, och att jag ville till västkusten.

Nästa steg var att hitta ett jobb som verkade intressant, och som av en händelse dök "min" tjänst upp på annons den sista veckan i januari. I februari åkte jag ner till Gbg för att besöka arbetsplatsen samt min vän Anna Jobrant. Det var måndagen den 16 feb och Anna tog med mig på en guidad tur i Haga. Vi tog årets första utomhusfika och det var en jättevacker dag med lite vårkänsla i luften. Anna peppade mig att våga ta steget att flytta och delade med sig av sina erfarenheter om det här med att känna sig kluven till stora val. Åh vad jag är glad för det samtalet, tack Anna! På eftermiddagen la jag mig i hennes badkar och försökte samla tankarna. På kvällen hörde jag Anna och det fantastiska operasällskapet Utomjordiska göra en sagolikt fin föreställning av "Amadis". Jag mötte många bekanta ansikten under kvällen och Anna sa "du känner ju massor av människor här, och alla kommer att ta emot dig med öppna armar om du flyttar hit. Drick nu mer öl och se framåt!" Dagen därpå tog jag en tidig morgonpromenad runt halva stan och funderade över om detta var min blivande stad......slutligen tog jag bussen ut till Fässberg och fick ett oerhört gott intryck av församlingen. Innan tågresan gick hemåt hann jag med en lunchkonsert i Betlehemskyrkan där Karin spelade och Märta m fl sällskapade. Är folk alltid så sociala i Göteborg? När tåget rullade mot Sthlm hade jag bestämt mig. Om jag fick tjänsten skulle jag tacka ja.

I slutet av april fick jag beskedet; tjänsten är din  Ödet? Iallafall grät jag glädjetårar, ensam hemma, mest lättad över att ha fattat mitt första, egna, riktigt stora beslut, och det kändes bara så rätt i magen. 

Jag meddelade min nya arbetsgivare att jag inte kunde börja förrän i augusti, därmed hade jag några månader på mig att ordentligt ta farväl av Tullinge (där jag arbetade sedan 4 år), av min lägenhet samt mina vänner. Under maj, juni och juli gjorde jag så många utflykter jag bara kunde i Sthlm, träffade så många vänner det bara var möjligt och jag njöt av varenda sekund av att få uppleva dessa njutningar men ändå ha något helt nytt att vänta. 

Det första jag gjorde när min semester kom var att ta bilen och åka ner till Göteborg där jag lånade en väns lägenhet, och under en vecka var jag helt ensam (nästan, Märta och Karin bjöd mig på middag) och tillbringade dagarna med att bekanta mig med min nya stad på egen hand, samt att vara ensam med mina tankar. Du som lånade ut din lägenhet, TACK! Bättre start kunde jag inte ha fått. 

Den 30 juli gick flyttlasset från Sthlm, jag var jätteskraj och det var med väldigt blandade känslor jag lämnade nycklarna till den nya hyresgästen och för sista gången lämnade min parkeringsficka på Vattenledningsvägen. Jag körde söderut, åkte förbi Noras lägenhet där jag har haft så många fina stunder, förbi Åsen där jag och Johan bodde under våra två sista år, förbi Uppenbarelsekyrkan där jag haft så många stunder med Kerstin och Janne Börjeson.....oj, vad det var svårt att stoppa tårarna. Dessutom körde jag förbi Botkyrka kyrka och kände återigen att jag bara veckan före hade städat ur mitt rum och mina nothyllor på läktaren i grannkyrkan Tullinge kyrka.....hjälp, vad hade jag gjort? Men det är nog normalt att känna så, intalade jag mig själv. Efter en natt i sommarhuset anlände jag så till Göteborg, och det var en märklig känsla att rulla in vid Olskroken och inse att jag nu var på väg hem TILL MIG! När jag kom till min nya bostad var mitt flyttlass redan framme. Det hällregnade hela dagen, men när natten kom somnade jag gott, ensam, i min nya lägenhet, och tänkte att det nog finns en mening med allt ändå.