..än från vår tid, och kommer icke mer.....

Det är en fin psalm som jag nyss kom att tänka på då jag har funderat lite kring min datum-nojja. Jag har en knäpp förmåga som gör att jag inte kan glömma datum. Ibland är det väldigt praktiskt, t ex för att veta när ett abonnemang går ut, minnas datum för konserter mm, men ibland är det även plågsamt om det är sorgliga minnen. Min vän A har flera gånger skällt på mig för att jag ältar gamla datum och hon har uppmanat mig att åtgärda problemet då mitt minne "bara gör att du inte kommer vidare". Helt sant.

Igår kväll hände det igen. Jag gick igenom december månad sedan ungefär 10 år tillbaka, och man kan konstatera att det har hänt saker....för 10 år sedan dejtade jag en kille i Falun som studerade på Musikkonservatoriet, vilket gjorde att jag började lära känna många musiker som idag är mina vänner och professionella musiker. Märklig känsla. Då var vi 17 år och gick på gymnasiet, idag är vi vuxna och har genomfört vår drömutbildning.....

För 9 år sedan mötte jag min första kärlek och jag svävade på moln, samt att jag besökte ackis för första gången och lärde känna många människor som senare kom att bli mina närmaste vänner.

För 3 år sedan var jag nära att dö, bokstavligt talat. Det finaste från den perioden är dock all kärlek jag upptäckte från mina närmaste. Både från mamma och pappa, som stannade hemma från jobbet i flera dygn för att vara hemma med mig, från kollegor som skötte mina arbetsuppgifter samt från alla fina vänner som tog hand om mig och inte lät mig vara ensam en endaste sekund på flera dygn. Särskilt tack till A och hennes familj som lät mig bo hemma hos dem när jag väl var tillbaka i Sthlm, och till C och hennes familj i Oslo som lät mig få vara deras familjemedlem över nyårshelgen. Makalösa människor!

För 2 år sedan svävade jag återigen på moln och fick i samma veva upptäcka en ny del av Sverige, nämligen västkusten. Jag minns att jag den 20 dec satt på bussen mot Askim, kl 07.30, för att spela skolavslutningar i Billdals kyrka hela förmiddagen. Jag smsade min dåvarande kille "åt vilket håll åker jag? Västerut?" Jag hade verkligen ingen koll alls på Göteborg och jag undrade flera gånger under den bussresan "hur hamnade jag här?"

För 1 år sedan kände mig väldigt rotlös och orolig inför framtiden och hela december kändes som en lång pina. Underbara A kom hem till mig den 20 dec och hon tvingade mig att packa inför den stundande resan till Lanzarote. Jag minns att hon sa: "om ett år Emmy, då kommer massor ha hänt, du kommer att må bättre, och du kommer antagligen att befinna dig i en helt annorlunda situation än idag."

Och idag, ett år senare, december 2009, har det hänt massor.

När jag igår kväll satt i Anna-Lena och Pelle's kök och tittade ut genom deras köksfönster kunde man se hela Göteborg, och då det även var -7 grader och snö i luften fick jag rysningar i hela kroppen. Hur hamnade jag här? Var det meningen att det var här jag skulle hamna? Vad hade hänt om jag hade stannat i Stockholm? Vad hade hänt om H inte hade ringt till m o p för tre år sedan? Massa konstiga tankar, men tack och lov för att det verkar finnas en plan för mitt liv, för idag mår jag väldigt bra och jag är glad över att jag har hamnat där jag har hamnat. 

Undrar vad jag gör i december 2010?