I Stockholm är det onödigt att äga en bil, eftersom det går tunnelbana och bussar stup i kvarten. Tar man ändå bilen får man räkna med ungefär tredubbelt så lång restid pga av alla enkelriktade gator och trafikköer. Jag blev ändå ägare till Sebbe i februari för snart tre år sedan, då mina yrkestider inte alltid är så humana. Särskilt mamma var inte så förtjust i att jag en onsdagskväll i kallaste februari kunde sitta på pendeltågstationen i Tumba och vänta i 27 minuter på ett försenat tåg, för att sedan i Älvsjö vänta på en buss i 12 minuter och sedan vänta på t-bana i Liljeholmen osv. Så när Sebbe dök upp var det kärlek vid första ögonkastet och mamma o pappa lät hälsa att han var min om jag ville ha honom, vilket jag såklart ville!

Det är en sådan enorm frihetskänsla att vara ensam ägare till en liten, lyxig, isblå peugeuot med en urstark motor, där känslan ungefär är som att köra go-cart, som står parkerad exakt där jag ställde den, som har sätet i exakt samma position som sist samt att det bara är jag som bestämmer när det ska åkas eller inte. Som sagt, frihet, och det att kunna känna att jag närhelst kan åka i princip vart jag vill. 

Bilar ska inte krångla, och det har Sebbe aldrig gjort vilket jag är enormt tacksam för då jag avskyr att fixa sådant som rör bilar. Bara att besiktiga honom känns som ett mastodontprojekt och jag känner mig verkligen inte hemma i bilverkstadsmiljön. 

I lördags morse skulle jag bege mig till jobbet vid 8.30-tiden och Sebbe vägrade att starta. Jag anade att det kunde ha att göra med att temperaturen som under natten hade sjunkit till -7, men det har han ju klarat utan problem tidigare. Men nä, han ville inte starta, även fast lamporna på kontrollpanelen lyste när nyckeln vreds om. 

Jag hade ingen tid att under lördagen ägna mig åt detta problem, inte heller under söndagen. På måndagen hoppades jag att ett mirakel skulle ha skett, men icke, samma dilemma som de tidigare dygnen. Vad göra? Om bara några dygn är det julafton, då behöver jag bilen, inte minst för att kunna ta mig till Oslo och sedan hem igen. När man även upptäcker att resan till jobbet (8 minuter med bil) tar 53 minuter med buss, via Högsbo (?????), började jag tappa tålamodet. Så idag fanns ingen återvändo, Sebbe var tvungen att lagas, men hur? 
Min granne Emma vägg i vägg äger en bil och med henne och hennes sambo Martins hjälp drog vi ut Sebbe på gatan från hans parkeringsficka och försökte starta med startkablar, vilket inte ville sig. Då ringde jag assistans, som jag tack och lov har tillgång till tack vare en smidig försäkring. Inom en timme kom en kille med bärgningsbil, dock fick han igång Sebbe med hjälp av sina apparater (det var batteriet som var urladdat och även slutkört). Jag fick order om att genast köra till Peugeot center för att få dit ett nytt batteri, vilket jag gjorde. Dessvärre hann jag precis fram när de gick på lunch, så det var bara till att vänta. Tur i oturen kunde jag dock arbeta lite med hjälp av datorn som var med i väskan.

Monteringen av ett nytt batteri tog ungefär en timme och vid 14-tiden kunde jag äntligen åka hemåt för att från källaren hämta upp vinterdäcken och sedan köra till däck-killarna i Toltorp som tack och lov bytte mina sommardäck mot mer passande vinterdäck på dryga timmen. Under tiden gick jag till kyrkan mittemot och planerade krubb-gudstjänsterna.

Kl. 17 var Sebbe äntligen iordninggjord för vintern och jag kunde genast rulla mot Hagakyrkan för kvällens rep. Dock vansinnigt trött, det är verkligen energikrävande att behöva öppna motorhuven, rulla smutsiga däck och svara på jobbiga frågor som om det finns särskilda fälgar till mina vinterdäck eller om jag ska ett batteri med XX eller XX, prisskillnaden är endast 178 kr. Usch, jag vill ha frågor om Werkmeister eller principalklanger, sådant kan jag svara på med full entusiasm.