"vi sjunger in julen"-gudstjänsten i Pauli blev väldigt fin, dock blev jag som alltid tårögd (eller snarare, jag tjöt) av julmusiken, och jag funderar över vad det är för slags känslor den väcker? Att höra massor av körsångare tillsammans med brass och orgel framföra "Härlig är jorden" i körsättning är bara för mycket för mig, och det är likadant varje gång. Jag tycker det är så häftigt att musiken kan väcka dessa känslor och jag är så glad att jag får vara en del av detta sammanhang. 

Det jag tycker är lite sorgligt för min egen del är att jag inte känner att jag har några rötter i någon annan stad/församling än Arboga, och där är jag numera väldigt sällan. Häromdagen slog det mig att jag faktiskt inte har varit hemma sedan i mars, alltså snart ett år sedan. Undrar hur det skulle kännas att arbeta hemma och känna igen människorna man möter, både på gatan och i kyrkan? Förhoppningsvis kommer jag till den situationen en vacker dag, kanske i Fässberg/Mölndal?

Jag tänker ofta tillbaka på alla minnen jag har från Trefaldighetskyrkan i Arboga, alla otroligt fina körsångare, alla rep man har haft, alla gudstjänster och konserter och inte minst, alla gånger man tog cykeln till kyrkan, låste upp sidodörren, tände lamporna och sedan satte sig vid orgel och övade, övade och övade. Antingen tidigt på morgonen eller sent på kvällen. Och nästan alla minnen har spår av Birgitta, denna fantastiskt makalösa människa som har fört mig dit jag är idag. 

Nyss läste jag något sorgligt på facebook, Anna som är kantor i Arboga skrev i sin status "sista körkonserten med bästbästa Birgitta". Vidare kunde man läsa att den enda kör som Birgitta ännu leder, i Arboga, vokalensemblen A Capriccio, har hon nu slutat med. De hade framfört "Alta trinita beata" som sista sång och alla de 16 sångarna hade gråtit. "På något sätt essensen av ett helt körliv" skrev Anna vidare apropå slutnumret.

Jag ryser i hela kroppen när jag läser på Anna's sida, tänk så många gånger jag har fått framföra den sången under Birgittas ledning, på julnattsmässor, på vanliga högmässor, på konserter i Sardinien, tillsammans med Stiftsungdomskören i Winchester cathedral etc. Och alla dessa korister, framförallt de från Arboga, bär antagligen med sig minst lika många minnen som jag. Tänk vad musiken kan förena oss människor  i både möten och känslor.  

Dagarna rusar iväg och helt plötsligt är det snart julafton vilket innebär endast en vecka kvar på året och därefter är det ett nytt årtionde, något jag längtar oerhört mycket efter!

Jag försöker ta tag i mitt hem, som sedan några veckor tillbaka ser ut som =)/(%//&€&(%/(()&P=. Detta för att jag knappt har varit hemma, och när jag väl har varit hemma har jag mest legat i badkaret med en tidning eller i soffan med datorn i knät. Dumt, men uppenbarligen är det det jag vill lägga min tid på......

Dock börjar det bli outhärdligt här hemma, framförallt är jag trött på att allt ännu inte är uppackat sedan flytten i somras. Jag har som mål att vara klar med allt innan vårterminen startar den 11 januari. Dessutom har Anna-Lena's man Pelle, som är snickare, lovat att hjälpa mig montera lite hyllor och lampor mm. Det kommer att bli så mysigt här hemma när allt är färdigt!

Idag skulle jag ha sjungit i Pauli kl. 11, något jag har sett fram emot länge, men jag insåg igår kväll/natt att en sovmorgon var nödvändig för mitt fysiska tillstånd. Sagt och gjort, och jag vaknade av ett sms som kom 11.12 (från en annan organist, som uppenbarligen inte koncentrerade sig på dagens GT-text, haha). Nu ska jag göra mig iordning för att åka in till stan och fixa lite saker, sedan vidare till Pauli för att sjunga kl. 18. Jag får alltså en chans till i min favvo-kyrka =)

Igår kväll var jag och Karin på bio, vi såg "Luftslottet som sprängdes". Väldigt mysigt, men jag fick hemlängtan till Stockholm av alla fina Stockholmsbilder som visas i filmen. Jag som för ett år sedan var så less på Stockholm, nästan mådde illa av att vistas där och inget annat hellre ville än att flytta därifrån, helt plötsligt romantiserar jag staden och känner att "åh, vad fint det är, åh, det där caféet har jag varit på många gånger" osv. Varför blir det så? 

Men jag tycker att jag verkligen får ut det bästa av två världar nu, jag bor i en jättemysig stad med finfina vänner som jag har tid att träffa, jag har ett fantastiskt yrke och en mysig lya. Dessutom har jag många anledningar att åka till Stockholm och kan därmed få fortsätta att vara en del av huvudstaden och framförallt dess musikliv. 

Jag har som sagt några hektiska dagar framför mig:

- söndag: städa lite här hemma, fix på stan, konsert i Pauli ikväll

- måndag: jobba hela förmiddagen med bl a kontorsflytt och notsortering efter advent och lucia, en begravning samt egen övning. Konsert på kvällen med Sv. kammarkören där jag ska vara biljettrivare.

- tisdag: sista arbetsdagen för terminen då alla är samlade på jobbet, sedan hem och städa och packa, därefter styrelsemöte och rep med kammarkören.

- onsdag: dan före dan, handla alla julklappar, låna böcker på bibblan, förhoppningsvis simma på Valhallabadet och förbereda uppesittarkvällen.

torsdag: julafton, packa det sista, arbeta kl 8.30-13.00 (två krubbor), hem och äta och sedan spela i Pauli kl 17. Därefter direkt bilfärd till Oslo med sikte på familjen Eidsten Dahl's magnifika villa i Drammen. Åh vad det ska bli mysigt att komma dit på julaftonskvällen och sedan ha några dygn där då man bara kan slöa och ha jullov! Heja Norge!