"vi sjunger in julen"-gudstjänsten i Pauli blev väldigt fin, dock blev jag som alltid tårögd (eller snarare, jag tjöt) av julmusiken, och jag funderar över vad det är för slags känslor den väcker? Att höra massor av körsångare tillsammans med brass och orgel framföra "Härlig är jorden" i körsättning är bara för mycket för mig, och det är likadant varje gång. Jag tycker det är så häftigt att musiken kan väcka dessa känslor och jag är så glad att jag får vara en del av detta sammanhang. 

Det jag tycker är lite sorgligt för min egen del är att jag inte känner att jag har några rötter i någon annan stad/församling än Arboga, och där är jag numera väldigt sällan. Häromdagen slog det mig att jag faktiskt inte har varit hemma sedan i mars, alltså snart ett år sedan. Undrar hur det skulle kännas att arbeta hemma och känna igen människorna man möter, både på gatan och i kyrkan? Förhoppningsvis kommer jag till den situationen en vacker dag, kanske i Fässberg/Mölndal?

Jag tänker ofta tillbaka på alla minnen jag har från Trefaldighetskyrkan i Arboga, alla otroligt fina körsångare, alla rep man har haft, alla gudstjänster och konserter och inte minst, alla gånger man tog cykeln till kyrkan, låste upp sidodörren, tände lamporna och sedan satte sig vid orgel och övade, övade och övade. Antingen tidigt på morgonen eller sent på kvällen. Och nästan alla minnen har spår av Birgitta, denna fantastiskt makalösa människa som har fört mig dit jag är idag. 

Nyss läste jag något sorgligt på facebook, Anna som är kantor i Arboga skrev i sin status "sista körkonserten med bästbästa Birgitta". Vidare kunde man läsa att den enda kör som Birgitta ännu leder, i Arboga, vokalensemblen A Capriccio, har hon nu slutat med. De hade framfört "Alta trinita beata" som sista sång och alla de 16 sångarna hade gråtit. "På något sätt essensen av ett helt körliv" skrev Anna vidare apropå slutnumret.

Jag ryser i hela kroppen när jag läser på Anna's sida, tänk så många gånger jag har fått framföra den sången under Birgittas ledning, på julnattsmässor, på vanliga högmässor, på konserter i Sardinien, tillsammans med Stiftsungdomskören i Winchester cathedral etc. Och alla dessa korister, framförallt de från Arboga, bär antagligen med sig minst lika många minnen som jag. Tänk vad musiken kan förena oss människor  i både möten och känslor.  

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag bloggar inte på den här sidan längre, utan på min hemsida, www.emmyalgefors.se Jag tror inte att jag har loggat in här på över ett år, så döm om min förvåning när jag idag såg att jag har lite besök här....vad trevligt :)   Men följ mig gär...

När jag flyttade till Göteborg i somras gjorde jag en egen lista på saker jag ville göra, som ett steg i min utveckling att ta reda på vad jag vill göra med mitt liv, och vad jag tycker är roligt och inte. Några av punkterna var: - åka på spontana ...

Idag var det dags för konsert, i Hagakyrkan i centrala Göteborg tillsammans med Guldhedskyrkans kammarkör. På programmet stod svensk körlyrik såsom S-E Bäck och S-E Johansson, men även Södermans "Andliga sånger" samt Vårnatt av Stenhammar.  De två ...

Sommaren 2007 började jag hänga i Gbg tack vare min dåvarande kärlek. En helt underbar familj seglade då in i mitt liv, familjen Eriksson. Mitt ex umgicks med dem en del, och då familjen hade sitt fäste i Pauli kyrka i Göteborg, där jag och mitt ex s...

Hela mars månad blev väldigt annorlunda, dels var det väldigt mycket arbete, både på jobbet och frilans. Därtill har jag varit stamkund hos polisen och försäkringsbolaget i och med att jag: - blev påkörd med bilen - krockade med bilen - min cyk...