I Stockholm är det onödigt att äga en bil, eftersom det går tunnelbana och bussar stup i kvarten. Tar man ändå bilen får man räkna med ungefär tredubbelt så lång restid pga av alla enkelriktade gator och trafikköer. Jag blev ändå ägare till Sebbe i februari för snart tre år sedan, då mina yrkestider inte alltid är så humana. Särskilt mamma var inte så förtjust i att jag en onsdagskväll i kallaste februari kunde sitta på pendeltågstationen i Tumba och vänta i 27 minuter på ett försenat tåg, för att sedan i Älvsjö vänta på en buss i 12 minuter och sedan vänta på t-bana i Liljeholmen osv. Så när Sebbe dök upp var det kärlek vid första ögonkastet och mamma o pappa lät hälsa att han var min om jag ville ha honom, vilket jag såklart ville!

Det är en sådan enorm frihetskänsla att vara ensam ägare till en liten, lyxig, isblå peugeuot med en urstark motor, där känslan ungefär är som att köra go-cart, som står parkerad exakt där jag ställde den, som har sätet i exakt samma position som sist samt att det bara är jag som bestämmer när det ska åkas eller inte. Som sagt, frihet, och det att kunna känna att jag närhelst kan åka i princip vart jag vill. 

Bilar ska inte krångla, och det har Sebbe aldrig gjort vilket jag är enormt tacksam för då jag avskyr att fixa sådant som rör bilar. Bara att besiktiga honom känns som ett mastodontprojekt och jag känner mig verkligen inte hemma i bilverkstadsmiljön. 

I lördags morse skulle jag bege mig till jobbet vid 8.30-tiden och Sebbe vägrade att starta. Jag anade att det kunde ha att göra med att temperaturen som under natten hade sjunkit till -7, men det har han ju klarat utan problem tidigare. Men nä, han ville inte starta, även fast lamporna på kontrollpanelen lyste när nyckeln vreds om. 

Jag hade ingen tid att under lördagen ägna mig åt detta problem, inte heller under söndagen. På måndagen hoppades jag att ett mirakel skulle ha skett, men icke, samma dilemma som de tidigare dygnen. Vad göra? Om bara några dygn är det julafton, då behöver jag bilen, inte minst för att kunna ta mig till Oslo och sedan hem igen. När man även upptäcker att resan till jobbet (8 minuter med bil) tar 53 minuter med buss, via Högsbo (?????), började jag tappa tålamodet. Så idag fanns ingen återvändo, Sebbe var tvungen att lagas, men hur? 
Min granne Emma vägg i vägg äger en bil och med henne och hennes sambo Martins hjälp drog vi ut Sebbe på gatan från hans parkeringsficka och försökte starta med startkablar, vilket inte ville sig. Då ringde jag assistans, som jag tack och lov har tillgång till tack vare en smidig försäkring. Inom en timme kom en kille med bärgningsbil, dock fick han igång Sebbe med hjälp av sina apparater (det var batteriet som var urladdat och även slutkört). Jag fick order om att genast köra till Peugeot center för att få dit ett nytt batteri, vilket jag gjorde. Dessvärre hann jag precis fram när de gick på lunch, så det var bara till att vänta. Tur i oturen kunde jag dock arbeta lite med hjälp av datorn som var med i väskan.

Monteringen av ett nytt batteri tog ungefär en timme och vid 14-tiden kunde jag äntligen åka hemåt för att från källaren hämta upp vinterdäcken och sedan köra till däck-killarna i Toltorp som tack och lov bytte mina sommardäck mot mer passande vinterdäck på dryga timmen. Under tiden gick jag till kyrkan mittemot och planerade krubb-gudstjänsterna.

Kl. 17 var Sebbe äntligen iordninggjord för vintern och jag kunde genast rulla mot Hagakyrkan för kvällens rep. Dock vansinnigt trött, det är verkligen energikrävande att behöva öppna motorhuven, rulla smutsiga däck och svara på jobbiga frågor som om det finns särskilda fälgar till mina vinterdäck eller om jag ska ett batteri med XX eller XX, prisskillnaden är endast 178 kr. Usch, jag vill ha frågor om Werkmeister eller principalklanger, sådant kan jag svara på med full entusiasm.

"vi sjunger in julen"-gudstjänsten i Pauli blev väldigt fin, dock blev jag som alltid tårögd (eller snarare, jag tjöt) av julmusiken, och jag funderar över vad det är för slags känslor den väcker? Att höra massor av körsångare tillsammans med brass och orgel framföra "Härlig är jorden" i körsättning är bara för mycket för mig, och det är likadant varje gång. Jag tycker det är så häftigt att musiken kan väcka dessa känslor och jag är så glad att jag får vara en del av detta sammanhang. 

Det jag tycker är lite sorgligt för min egen del är att jag inte känner att jag har några rötter i någon annan stad/församling än Arboga, och där är jag numera väldigt sällan. Häromdagen slog det mig att jag faktiskt inte har varit hemma sedan i mars, alltså snart ett år sedan. Undrar hur det skulle kännas att arbeta hemma och känna igen människorna man möter, både på gatan och i kyrkan? Förhoppningsvis kommer jag till den situationen en vacker dag, kanske i Fässberg/Mölndal?

Jag tänker ofta tillbaka på alla minnen jag har från Trefaldighetskyrkan i Arboga, alla otroligt fina körsångare, alla rep man har haft, alla gudstjänster och konserter och inte minst, alla gånger man tog cykeln till kyrkan, låste upp sidodörren, tände lamporna och sedan satte sig vid orgel och övade, övade och övade. Antingen tidigt på morgonen eller sent på kvällen. Och nästan alla minnen har spår av Birgitta, denna fantastiskt makalösa människa som har fört mig dit jag är idag. 

Nyss läste jag något sorgligt på facebook, Anna som är kantor i Arboga skrev i sin status "sista körkonserten med bästbästa Birgitta". Vidare kunde man läsa att den enda kör som Birgitta ännu leder, i Arboga, vokalensemblen A Capriccio, har hon nu slutat med. De hade framfört "Alta trinita beata" som sista sång och alla de 16 sångarna hade gråtit. "På något sätt essensen av ett helt körliv" skrev Anna vidare apropå slutnumret.

Jag ryser i hela kroppen när jag läser på Anna's sida, tänk så många gånger jag har fått framföra den sången under Birgittas ledning, på julnattsmässor, på vanliga högmässor, på konserter i Sardinien, tillsammans med Stiftsungdomskören i Winchester cathedral etc. Och alla dessa korister, framförallt de från Arboga, bär antagligen med sig minst lika många minnen som jag. Tänk vad musiken kan förena oss människor  i både möten och känslor.  

Dagarna rusar iväg och helt plötsligt är det snart julafton vilket innebär endast en vecka kvar på året och därefter är det ett nytt årtionde, något jag längtar oerhört mycket efter!

Jag försöker ta tag i mitt hem, som sedan några veckor tillbaka ser ut som =)/(%//&€&(%/(()&P=. Detta för att jag knappt har varit hemma, och när jag väl har varit hemma har jag mest legat i badkaret med en tidning eller i soffan med datorn i knät. Dumt, men uppenbarligen är det det jag vill lägga min tid på......

Dock börjar det bli outhärdligt här hemma, framförallt är jag trött på att allt ännu inte är uppackat sedan flytten i somras. Jag har som mål att vara klar med allt innan vårterminen startar den 11 januari. Dessutom har Anna-Lena's man Pelle, som är snickare, lovat att hjälpa mig montera lite hyllor och lampor mm. Det kommer att bli så mysigt här hemma när allt är färdigt!

Idag skulle jag ha sjungit i Pauli kl. 11, något jag har sett fram emot länge, men jag insåg igår kväll/natt att en sovmorgon var nödvändig för mitt fysiska tillstånd. Sagt och gjort, och jag vaknade av ett sms som kom 11.12 (från en annan organist, som uppenbarligen inte koncentrerade sig på dagens GT-text, haha). Nu ska jag göra mig iordning för att åka in till stan och fixa lite saker, sedan vidare till Pauli för att sjunga kl. 18. Jag får alltså en chans till i min favvo-kyrka =)

Igår kväll var jag och Karin på bio, vi såg "Luftslottet som sprängdes". Väldigt mysigt, men jag fick hemlängtan till Stockholm av alla fina Stockholmsbilder som visas i filmen. Jag som för ett år sedan var så less på Stockholm, nästan mådde illa av att vistas där och inget annat hellre ville än att flytta därifrån, helt plötsligt romantiserar jag staden och känner att "åh, vad fint det är, åh, det där caféet har jag varit på många gånger" osv. Varför blir det så? 

Men jag tycker att jag verkligen får ut det bästa av två världar nu, jag bor i en jättemysig stad med finfina vänner som jag har tid att träffa, jag har ett fantastiskt yrke och en mysig lya. Dessutom har jag många anledningar att åka till Stockholm och kan därmed få fortsätta att vara en del av huvudstaden och framförallt dess musikliv. 

Jag har som sagt några hektiska dagar framför mig:

- söndag: städa lite här hemma, fix på stan, konsert i Pauli ikväll

- måndag: jobba hela förmiddagen med bl a kontorsflytt och notsortering efter advent och lucia, en begravning samt egen övning. Konsert på kvällen med Sv. kammarkören där jag ska vara biljettrivare.

- tisdag: sista arbetsdagen för terminen då alla är samlade på jobbet, sedan hem och städa och packa, därefter styrelsemöte och rep med kammarkören.

- onsdag: dan före dan, handla alla julklappar, låna böcker på bibblan, förhoppningsvis simma på Valhallabadet och förbereda uppesittarkvällen.

torsdag: julafton, packa det sista, arbeta kl 8.30-13.00 (två krubbor), hem och äta och sedan spela i Pauli kl 17. Därefter direkt bilfärd till Oslo med sikte på familjen Eidsten Dahl's magnifika villa i Drammen. Åh vad det ska bli mysigt att komma dit på julaftonskvällen och sedan ha några dygn där då man bara kan slöa och ha jullov! Heja Norge!

..än från vår tid, och kommer icke mer.....

Det är en fin psalm som jag nyss kom att tänka på då jag har funderat lite kring min datum-nojja. Jag har en knäpp förmåga som gör att jag inte kan glömma datum. Ibland är det väldigt praktiskt, t ex för att veta när ett abonnemang går ut, minnas datum för konserter mm, men ibland är det även plågsamt om det är sorgliga minnen. Min vän A har flera gånger skällt på mig för att jag ältar gamla datum och hon har uppmanat mig att åtgärda problemet då mitt minne "bara gör att du inte kommer vidare". Helt sant.

Igår kväll hände det igen. Jag gick igenom december månad sedan ungefär 10 år tillbaka, och man kan konstatera att det har hänt saker....för 10 år sedan dejtade jag en kille i Falun som studerade på Musikkonservatoriet, vilket gjorde att jag började lära känna många musiker som idag är mina vänner och professionella musiker. Märklig känsla. Då var vi 17 år och gick på gymnasiet, idag är vi vuxna och har genomfört vår drömutbildning.....

För 9 år sedan mötte jag min första kärlek och jag svävade på moln, samt att jag besökte ackis för första gången och lärde känna många människor som senare kom att bli mina närmaste vänner.

För 3 år sedan var jag nära att dö, bokstavligt talat. Det finaste från den perioden är dock all kärlek jag upptäckte från mina närmaste. Både från mamma och pappa, som stannade hemma från jobbet i flera dygn för att vara hemma med mig, från kollegor som skötte mina arbetsuppgifter samt från alla fina vänner som tog hand om mig och inte lät mig vara ensam en endaste sekund på flera dygn. Särskilt tack till A och hennes familj som lät mig bo hemma hos dem när jag väl var tillbaka i Sthlm, och till C och hennes familj i Oslo som lät mig få vara deras familjemedlem över nyårshelgen. Makalösa människor!

För 2 år sedan svävade jag återigen på moln och fick i samma veva upptäcka en ny del av Sverige, nämligen västkusten. Jag minns att jag den 20 dec satt på bussen mot Askim, kl 07.30, för att spela skolavslutningar i Billdals kyrka hela förmiddagen. Jag smsade min dåvarande kille "åt vilket håll åker jag? Västerut?" Jag hade verkligen ingen koll alls på Göteborg och jag undrade flera gånger under den bussresan "hur hamnade jag här?"

För 1 år sedan kände mig väldigt rotlös och orolig inför framtiden och hela december kändes som en lång pina. Underbara A kom hem till mig den 20 dec och hon tvingade mig att packa inför den stundande resan till Lanzarote. Jag minns att hon sa: "om ett år Emmy, då kommer massor ha hänt, du kommer att må bättre, och du kommer antagligen att befinna dig i en helt annorlunda situation än idag."

Och idag, ett år senare, december 2009, har det hänt massor.

När jag igår kväll satt i Anna-Lena och Pelle's kök och tittade ut genom deras köksfönster kunde man se hela Göteborg, och då det även var -7 grader och snö i luften fick jag rysningar i hela kroppen. Hur hamnade jag här? Var det meningen att det var här jag skulle hamna? Vad hade hänt om jag hade stannat i Stockholm? Vad hade hänt om H inte hade ringt till m o p för tre år sedan? Massa konstiga tankar, men tack och lov för att det verkar finnas en plan för mitt liv, för idag mår jag väldigt bra och jag är glad över att jag har hamnat där jag har hamnat. 

Undrar vad jag gör i december 2010?

Jag har alltid haft lätt för att sova. Jag kan sova på resor, hemma hos andra, i samma säng som andra och i relativt ljusa omgivningar. Förutsättningarna kan alltså variera, jag sover ändå och jag sover djupt. Men sedan ungefär två veckor tillbaka har jag haft jättesvårt för att somna, vilket är mycket märkligt. Jag bäddar ner mig vid 23-00 och är då trött, men inget händer fast jag blundar och slappnar av i ett kolsvart, tyst sovrum med prassligt täcke och lyxigt skön bäddmadrass. I förrgår gick jag upp vid 02 och började arbeta eftersom det ändå inte gick att sova. Undrar vad barnkörernas föräldrar tror om mi när jag skickar ut en massa mail kl 03.20 en tisdagsmorgon?

Dessvärre blev jag inte heller trött av att arbeta. Eller jo, jag var trött men inte sov-trött. När klockan närmade sig 04.00 började jag känna en viss oro då klockan var ställd till 05.45 På något sätt lyckades jag somna iallafall, och jag vaknade av ett sms som löd: "Sover du skönhetssömn? Själv sitter jag på personlamötet i Fässberg =) /EE"

J-ar! Vad är klockan? 08.45? Shit! Vi börjar kl. 8.15......men jag fick iallafall sova 4,5 timme.

Nu ska jag snygga till mig inför kvällens kompisträff på Nefertiti där vi ska äta mat och lyssna på Bohusläns Big Bands julkonsert.

Idag har jag hälsat på i ett riktigt kollektiv, och jag är så avis! Jag vill också dela bostad med en massa sköna människor som har förstått att den här tanken att alla ska sitta hemma, ensamma i stora bostäder med nosen framför en dataskärm inte kommer att hålla i längden om vi ska fortsätta kunna andas frisk luft och åka skidor på vintern.

Min kollega Frida är en jätteskön tjej. Hon är musiklärare och vi har bl a babyrytmik tillsammans på tisdagar. Frida bor i ett kollektiv i Majorna, bara några minuter från mig. Jag har frågat massor om hur det funkar och det verkar så himla mysigt. De är typ sex stycken, hon delar rum med sin man och det är även ett par med en 6-årig son. De har varsin matdag, de äger gemensamt en minibuss och tillsammans stöttar de flera olika välgörenhetsprojekt, bl a ett som hjälper en hemlös man som är Faktum-försäljare. 

Fridavbär alltid jättesnygga kjolar och liknande, och dessa syr hon själv och säljer till förmån för den hemlöse mannen. Då jag är på jakt efter några julklappar kom jag på att jag kan kolla in hennes alster, så efter dagens babyrytmik åkte vi gemensamt hem till den stora villan vid Kungssten och jag hittade flera julklappar i hennes "shop". 

Huset var precis så mysigt som jag hade tänkt mig, jättefina människor och en sådan otroligt mysig atmosfär i hela huset. Att åka hem till min stora lägenhet kändes mer o-lockande än vanligt. 

Jag har ganska många vänner som bor ensamma i rätt stora bostäder. Och så klagar folk över att det är bostadsbrist och att de mår dåligt. Jag tror jag har kommit på lösningen. Någon som är intresserad av att skaffa ett stort hus tillsammans med mig?

...är att resa bort och göra andra saker än vad man brukar göra. Om jag är hemma en eller flera lediga dagar brukar jag ägna mig åt hemsysslor, vilket inte är samma sak som vila. Därför har jag kommit på att det är väldigt bra att resa iväg när man har en ledig helg eller liknande.

I helgen hade jag min första lediga helg på en månad och jag åkte till Stockholm. Jag hann med nästan alla ärenden såsom:

- massage/naprapatbehandling hos underbara Malin på Ersta

- rep med Svea

- middag och fredagsmys med Andrea

- sovmorgon i samma säng som med Andrea som gav mig en bra start på lördagen i form av ett gapskratt för mig eftersom hon väcker mig med orden "hoppas jag inte har sprätt runt i sängen i natt alltför mycket så du inte kunnat sova". Sprätt runt! Hahahaha!

- lussebakning, lunch och julmusik-uppdatering hos organisterna Maria och Ulf Norberg i deras underbara tvåvåningslägenhet på 7e våningen i Solna, med utsikt över hela stan.

- trerättersmiddag inkl. bubbel, vin och whiskey hos Per i Bromma. Han behandlade mig som en prinsessa, bokstavligt talat. 

- superfrukost hos dito med sällskap av värden och en Monteverdi-opera.

- rep med Svea

- pizza på favvo-Ciao ciao med söta Pelle och Viktor

- övning i B-huset (välbekant på något underligt sätt)

- fika med Fia

- kramas med Kate på perrongen då våra tåg gick med 5 minuters mellanrum

 Detta på 48 h! Alldeles lagom. Det som inte hanns med var luciatåg på Grand hotel, luciafika hos extrafamiljen i Tumba, glögg framför brasan hos Anna samt ett besök på Barbros grav. Tur att jag ska till Sthlm över nyår. 

Jag har i 10-11 år spelat fiol men slutade när jag var 18 år då tiden inte räckte till och jag kände mig mer hemma vid klaverinstrumenten än vid fiolen. Dock kom jag att sakna orkesterspelet och dess musik väldigt mycket. Att sitta vid orgeln kan kännas väldigt ensamt, för att inte tala om repen. Ingen att fika med, ingen att diskutera tempon och fraseringar med osv.

För några år sedan blev min längtan efter kammarmusik, dvs konstellationen att spela tillsammans med andra, väldigt stark och i kombination med att jag har en stor kärlek till barockmusik fick jag tips om att söka mig till tidig musik-institutionen på ackis för att där få undervisning i kammarmusik med just barockmusik. Sagt och gjort och jag blev en student där i tre års tid och jag trivdes som fisken.

Kammarmusikundervisningen gick till på följande sätt: Man placeras i en grupp som kan bestå av stråkkvartett, cembalo och sopran, eller enbart en sångare, en cembalo och en traversflöjt eller ett helt gäng bestående av basso continuo-spelare, stråkar, och två blåsare. Varje grupp får en lärare, en instuderare, som ska bedriva undervisning med denna grupp.

Gruppen arbetar ihop under sex veckor, dels repar man tillsammans i gruppen, minst två tillfällen/vecka samt att man varje vecka har en lektion à 60 min tillsammans med sin instuderare. När sex veckor har gått redovisar man sin musik i form av en konsert, antingen i en kyrka någonstans eller på skolan, i konsertsalen eller i något av våra undervisningsrum.

Detta koncept har för mig varit mycket givande, jag har fått spela med massor av olika instrument, all möjlig musik såsom utdrag ur de kända, stora verken och okänd musik såsom Fäktningsmusik av Schmelzer samt tidig musik som Monteverdi. Instuderingslärarna varierar och varje lärare har sin nisch. 

Förutom att man får en gedigen undervisning och rutin på kammarmusik får man mycket social samvaro på köpet, många av studenterna man repar med blir ens vänner och man har mycket kontakt med varandra vad gäller rep.tider, praktiska saker och musikaliska idéer.

Med vissa grupper passar man bättre än andra, och den gruppen jag blev placerad i för drygt ett år sedan bestod av violin 1, violin 2, viola, trumpet och sopran. Vi arbetade mycket med den Bach-kantat vi blev tilldelade och resultatet blev väldigt bra och vi kände att projektet hade fungerat mycket bra, både musikaliskt och individuellt. 

Inför min examenskonsert i höstas beslöt jag mig för att ha med detta gäng, dock inkl. även en cellist och resultatet blev strålande bra! Detta samarbete ledde till olika idéer och i fredags träffades vi på ackis för att prata igenom lite idéer och tankar, och vi beslöt därmed att bilda "Svea barock"!!!!

Vi vill helt enkelt inte sluta att spela tillsammans, och då vi inte längre kan göra det i skolans regi får vi driva det på egen hand. 

Det känns väldigt roligt och sju människor som alla brinner för musik visade sig tillsammans ha väldigt många bra idéer, så kreativiteten flödar! Detta innebär att jag kommer att ha en hel del resor till Stockholm framöver för att arbeta med Svea, vilket känns underbart. Åka till Stockholm för att enbart ha roligt och spela bra musik med mina vänner sedan många år, kan det bli bättre?