Jag skulle verkligen vilja bli bättre på att hänga med i de svängar som livet erbjuder. Ibland går livet i rosa väldigt länge, kanske ett år eller mer, sedan kan det helt utan förvarning bli nattsvart och även det vara i något år. Så har jag haft det några gånger, både rosa och svart och jag önskar inte ens min värsta fiende ett liv som är färgat i svart. Fördelen med det är att det sällan kan bli sämre samt att man lär sig värdesätta livet på ett helt annat sätt. Jag blir numera sällan arg eller upprörd över repor i billacken, över försenade tåg eller människor som tänker annorlunda än jag. När livet går i rosa får man en oändlig massa energi och det mesta känns enkelt, men samtidigt brukar jag alltid oroa mig för att det ska vända, vips en dag så är allt nattsvart och jag förstår sällan hur det gick till?

Det bästa vore om livet ständigt gick i någon sorts grå-lila nyans, helt okej liksom. Det är inte jättebra men inte heller jättedåligt. Man har haft det bättre, men även sämre. Just nu går mitt liv i en väldigt märklig berg-och-dal-bana. Ena stunden går allt min väg, det öser in komplimanger, sms, jobbförfrågningar och andra trevliga erbjudanden (fri tolkning) men helt utan förvarning kan det vända, ingen hör av sig, man får klagomål både från jobb och vänner och inspirationen både till musiken, motionen och maten (mina tre laster) lyser med sin frånvaro. Varför blir det så? Nu har jag dippat upp och ner, oftast flera gånger per vecka, i en ganska lång period. Tack och lov går det lite mer i rosa än i svart. Idag frågade jag mina underbara kollegor Elisabeth och Karin varför jag aldrig har tur i kärlek? "Antagligen för att du ska kunna jobba desto mer, eftersom du är så himla duktig på ditt jobb!!!!" svarade de. Jag vet inte om de har rätt, men det gjorde att livet blev lite mer rosa denna gråa dag