Igår kom det med posten en cd som jag beställde för länge sedan så det var en glad överraskning. "Officium" med the Hilliard ensemble. Den cd:n lyssnade jag till första gången i november -97 hemma hos Birgitta. Åh vilka minnen jag får av den cd:n, och jag blev storförtjust i skivan redan då så det var på tiden att den kom till min samling.

Jag växte upp i Arboga och det var en mycket bra uppväxt på alla sätt och vis. Då mitt största intresse alltid har varit musik och människor var det mycket bra att växa upp i en medelstor stad med ett fantastiskt musikliv i stadens kyrkor. I Heliga trefaldighets kyrka var Birgitta Rosenquist-Brorson organist och jag började på allvar att satsa på musiken när jag var 14 år, hösten -96. Jag övade så ofta jag kunde i kyrkan, jag blev assistent åt Birgitta, jag började spela på gudstjänster, ledde barnkören för 6-8-åringar samt sjöng i två körer, vilket var ganska mycket arbete med alla de stora verken och passionerna. Det förstod jag inte då, jag trodde att alla kyrkor hade körer som sjöng sådan musik (mest sakral musik från 1600-1700, mycket anglikanskt men även mycket S-E Bäck, B Samuelsson och Britten t ex) som vi gjorde, jag hade ju inget att jämföra med. Jag trodde även att alla kyrkor runt om i vårt avlånga land hade organister som Birgitta, som ledde sex körer på hög nivå, som hade ungefär åtta orgel- och pianoelever samt spelade många gudstjänster och förrättningar. Nu i vuxen ålder har jag jobbat en hel del med att inte ha hennes arbetssituation som ideal, den är snudd på omänsklig. 

Birgitta hade, och har, en helt makalös förmåga att få alla att lyckas. Hon kan få alla att lära sig sjunga, hon tror på alla, hon får människor att växa och hon ser ALLA. Dessutom har hon ett väldigt stort hjärta och hon tycker verkligen om de hon möter. Med åren blev Birgitta en väldigt betydelsefull person för mig som jag hade, och fortfarande har, den största respekten för. Hon trodde på mig, hon gav mig alltid energi och hon såg till att jag var på väg i rätt riktning. Jag hade uselt självförtroende och förstod inte alls hur jag någonsin skulle kunna lyckas bli som hon, dvs en kombinerad ledare, organisatör, inspiratör, fixare och MUSIKER på riktigt hög nivå. Jag vill inte på något sätt påstå att jag har kommit upp i hennes kapacitet, men jag är på god väg och jag är så glad över att jag fick bli en av hennes lärjungar. Jag kommer ofta på mig själv att tänka över vem jag skulle ha varit om hon inte hade dykt upp i mitt liv. Tänk vad häftigt det kan vara att ens liv har påverkats så mycket av vilka människor man har fått möta  

Hoppas jag kan få dela med mig av det som hon gav mig till mina elever och mina korister. Delad glädje är dubbel glädje. 

Jag har ofta tänkt att jag borde tacka Birgitta för allt hon har lärt mig och för att hon har funnits vid min sida, senast häromåret ringde jag henne storgråtandes och bara ville ha råd i ett jobbigt läge. Som alltid gav hon mig goda råd och jag kände mig genast bättre till mods. Jag vet dock att Birgitta är glad för det hon har lärt mig och alla hennes övriga elever, hon är en sådan där person som alltid säger vad hon tycker och tänker, även om sådant hon är glad och stolt över. För några år sedan var jag i Västerås domkyrka på en ungdomskörfestival som Birgitta ledde. I kyrkan var även hennes övriga två  f d elever Johan Hammarström (numera bitr. domkyrkoorganist i Västerås domkyrka) samt Anna Ytterberg (kantor i Arboga idag) och vi alla tre kyrkomusiker stod och samtalade i kyrkgången när Birgitta kom gående mot oss. När hon fick se oss sken hon upp och sa: 

- Det är när man ser er tre som man riktigt kan känna att det var värt allt slit!!! 

Det är bland det finaste jag någonsin har fått höra, vi elever bidrog till att berika hennes liv så mycket att hon orkade dra lasset i en stor musikförsamling. Jag borde verkligen tala om för henne hur mycket hon har berikat mitt liv. Till dess lyssnar jag några varv på den skiva hon lät mig upptäcka för ganska exakt 12 år sedan.

Hela kvällen har jag hört tre präster, fyra pedagoger och en diakon skrika/sjunga ovan nämnda fras. Eller vad sägs om "Alla rensar fisk i Göteborg!" eller "Alla heter Glenn i Göteborg!". Mina f d kollegor från Botkyrka församling anlände till Götet idag för en tredagars-konferens i Domkyrkan. Det var kära återseenden och en mycket trevlig kväll som inleddes på Eriks hotellrum som såg ut om %&!U#OP!#))/*^ när vi så småningom lämnade det för att dricka mer öl vid Kungsportsavenyn. Jag skrattade så att jag hade ont i magen av att höra deras berättelser om Italien-resan förra veckan, om konfirmander som plankar till ett läger på stiftsgården (Christoph hittade konfirmanden i garderoben i ett av sovrummen och skickade hem honom i en taxi, dock var Christoph lite glad över att grabben verkar gilla att hänga i kyrkan, men någon rim och fason får det väl ändå finnas, är man inte anmäld till ett läger men ändå "upptäcks" efter något dygn, då får man faktiskt inte vara med), om 90-åriga tanter som slår sönder hotellrum i Rom och minnen från Gotlandslägret i somras. Jag fick även veta vem jag ska gifta mig med, min klasskamrat från CM, Johannes Jacobsson! Hans syrra var med (präst) och hon hade kommit på att vi skulle passa bra ihop och att vi då skulle bli så fina svägerskor. Hon erbjöd sig att hålla i vigseln. Jag tycker inte tanken är helt dum, faktiskt. Och man ska aldrig säga aldrig.

Jag fick även veta att de alla ska åka iväg på församlingsresa framåt våren, som vanligt, men den här gången till Istanbul, och jag får inte följa med. Åh, jag valde frivilligt att sluta arbeta på en av Sveriges bästa arbetsplatser. Men jag har en jättefin arbetsplats här i Göteborg, och med facit i hand är det nog rätt bra att jag inte reser iväg på sådana resor, det brukar ju inte sluta så lyckligt för min del....