Kvällen igår tog en oväntad vändning, strax efter kl. 18 stannade tåget plötsligt någonstans ute i vildmarken. Efter någon timme fick vi veta att tåget var utan ström och att vi väntade på evakuering. Ytterligare en timme senare kom besked om att vårt tåg även hade rivit ner elledningen så inget tåg kunde komma för att hämta oss. Så där satt vi, ett fullproppat X2000, i beckmörker, utan något att äta eller dricka, utan fungerande toaletter, utan ström till dator eller Ipod (mina la av framåt 22-tiden) och framförallt utan någon info från SJ. Hur svårt kan det vara att ge information om vad som händer? Jag fick besked via sms från vänner som kollade på nätet från sina hemdatorer, tack till er alla som informerade och muntrade upp  Så småningom blev vi bogserade till Laxå, där väntade ett annat X2000 på oss. Till vår stora förvåning var det i princip fullsatt, så vi trängdes i gångarna de resterande 90 minuterna. Jag klev av i Södertälje strax före kl. 02 och behövde bara vänta i 7 minuter på taxin som tog mig till Anna och Henriks lägenhet. De sov såklart, det fanns mat i kylen och bäddsoffan var bäddad. Sötisar!!! Jag åt, läste morgontidningen och försökte varva ner och jag lyckades somna vid 04. Jag skrev en lapp till mina värdar att de skulle väcka mig senast 10.....

Det var rena rama terapin att sitta fast i en stol i beckmörker i ungefär 4 timmar och inte kunna göra något annat än att pilla på mobilen och tänka. Precis innan stoppet hade jag läst en artikel om kronprinsessan Victoria, där hon berättade om sin kärlek till hennes blivande man Daniel. De var goda vänner när kärlek började ta form efter något år, men Victoria kände då att, nej, det är inte värt att riskera vänskapen för ett förhållande, ifall förhållandet spricker förlorar man allt. Dock kunde de till slut inte avstå från sina känslor, och det verkar ju som att deras saga slutar lyckligt. 

Jag har tänkt mycket över min egen situation. Jag har haft två förhållanden, det ena varade i sex år och vi förlovade oss med planen att gifta oss (vi bestämde datum iallafall) när det abrupt tog slut. Idag har vi ingen som helst kontakt med varandra. Det andra förhållandet varade bara i 13 månader men vi hade långtgående planer, med villavisningar och viss bröllopsplanering, när det också hastigt avslutades. Inte heller vi har någon kontakt idag, och för mig känns det så tråkigt och sorgligt att mina två bästa vänner bara försvann ur mitt liv, utan förvarning. De dog inte, de vandrar runt här i Sverige, den ene i samma stad som jag och vi springer på varandra då och då, men inget finns kvar, inte ens vänskapen. Många säger att det inte går, eller iallafall är väldigt svårt att ha en fungerande vänskapsrelation efter ett avslutat förhållande, men jag tycker det är fel. Varför skulle man inte kunna ses och dela intressena, samtalen och skratten, fast man inte har planer på att leva tillsammans? Någon som har ett bra svar? Jag hoppas att jag någon vacker dag träffar en partner igen, men om även den relationen skulle spricka, kommer jag att förlora denne som vän då också? Är det värt det? Ja, antagligen, för jag inte vill vara en fegis som inte vågar ta risker, som inte vågar leva livet. Men det är ett högt pris. Min dirigeringslärare Karin Arwén Oldgren sa till mig på en lektion en gång att det är det tredje förhållandet som håller. Jag hoppas hon har rätt.