Efter dagen 14-gudstjänst i Krokslättskyrkan cyklade jag vidare till stan för att lyssna till Mendelssohns stora oratorium "Paulus" som framfördes i Annedalskyrkan med Guldhedskyrkans kammarkör, orkester från symfonikerna och operan samt solister, allt under ledning av Ulrike Heider. Jag hade inte hört verket så jag var glad för inbjudan som Ulrike skickade mig för några veckor sedan. Dessvärre fick jag även en inbjudan till Domkyrkan för att lyssna på Vokalharmonin (en kör från Stockholm under ledning av min förre kollega Fredrik Malmberg) exakt samma tidpunkt. Det hade varit jättekul att höra Vokalharmonin och framförallt träffa mina vänner från Stockholm, men jag valde att åka till "Paulus". Konserten var jättefin, ett otroligt proffsigt framförande och jag beundrade Ulrike för att orka dirigera allt i 2 h 15 minuter samt att hon hade stenkoll, så hon hade nog övat......

Jag har de senaste dygnen haft en ganska stor "hemlängtan" till Stockholm. Jag har inte ångrat flytten en sekund, tvärtom har det känts som att jag nu har hittat min plats på jorden, för tillfället iallafall, och allt har blivit så bra i Göteborg. Men jag har varit beredd på att det kommer att komma tvivelkänslor, och nu så, nu har de kommit. Särskilt ikväll, när jag satt i en fullsatt kyrka och inte kände igen ett endaste ansikte knappt. Bland orkestermusikerna kände jag igen en person. En! Herregud, jag inser nu hur många musiker jag har lärt känna i Stockhom genom alla mina år där. I varendaste Stockholmsorkester känner jag igen iallafall 75% av musikerna, för att inte tala om körsångarna. Här får jag verkligen börja om från noll. Och i grannkyrkan konserterade mina gamla kollegor....märklig känsla. Jag är dock förberedd på detta, jag tänkte igenom de här scenariorna för mig själv innan jag tog beslutet att flytta, just hur det skulle kunna komma att kännas att komma till en konsert/fest och inte känna någon knappt, bara nya ansikten.

Jag intalar mig att det är bra att känna längtan efter något som jag inte längre har kvar, att det är bra att jag tillåter mig att känna och att jag inte heller ignorerar mina känslor. Och jag har kommit fram till att jag inte saknar Stockholm så mycket som stad, utan att det är människorna där. Och då inte de dryga 08-or som alltid är stressade, alltid springer i t-banan och aldrig har tid för en spontanfika. Nej, jag saknar mina vänner där. Jag saknar lunchätandet i ljusgården, repen i A436/7, konserterna i Sumpan och Sabbatsberg, kollegorna i Tullinge, lektionerna med lärarna, öldrickandet på diverse ställen i stan, middagarna på Vapiano och lördagarna i Lida då jag fick ta del av Per Unsgaards fantastiska livsberättelser mellan dopen och vigslarna. 

Jag tröstar mig med att mycket inte hade bestått även om jag hade stannat i Stockholm. Jag var färdig på ackis, jag hade inte längre någon inspiration i mitt arbete i Tullinge trots världens finaste kollegor (det har inte funnits en endaste toblerone på orgelpallen i Fässberg hittills) och jag ville bege mig ut i världen (göteborg????) på egen hand.

Tack och lov är det inte svårt att ta sig till Stockholm och jag hoppas att jag kan åka emellan städerna ganska mycket om jag vill. Både ha kakan och äta den. När jag åt frukost med Catalina hos henne på söder i onsdags sa hon att hon beundrade mig för att jag tog för mig av livet, som spontanåkte till Stockholm för att lyssna på Pers diplomkonsert och träffa vänner. "Det är nog inte så många som faktiskt tar tillvara på livet så mycket som du gör Emmy, du tar tillvara på tillfällena och du kan ju verkligen känna att du lever"! Det var väldigt fina ord från en jättefin vän, som jag inte längre träffar dagligen, men riktig vänskap består ju ändå

Nina och jag lyckades bubbla bort hela lördagskvällen alldeles för fort, oj vad vi fnissade, pratade, lyssnade på en massa bra musik, gav varandra råd, karriärplanerade våra liv, samt drack vin, vin och mera vin. Plötsligt var klockan över midnatt och Nina var måttligt sugen på att ta nattbussen hem så hon bäddade ner sig i min bäddsoffa istället. Det innebar frukostsällskap imorse, hurra! Vi tog en långfrukost och fortsatte vårt samtal som oftast handlar om fenomenet karlar, och vi undrar alltid varför det inte bara kan vara enkelt? En del hittar sin partner redan i tonåren och så lever de lyckliga i alla sina dagar, varför har inte alla det så? Både Nina och jag har hittat våra livs kärlekar några gånger om, men det har alltid havererat på mindre lyckliga sätt, orättvist. Men vi förstår att det finns någon mening med det också, och vi skissade på hur våra liv kanske kan se ut om fem år.....ojoj.....jag skulle gärna vilja se in i framtiden, oftast för att jag sällan är sugen på att vänta och se vad som händer, jag vill helst veta genast. Men det man kan konstatera är att det faktiskt händer saker. För ett år sedan satt både Nina och jag i Stockholm, hon i ett stabilt förhållande, jag levde under ackis trygga tak och vi sågs i hennes lägenhet i Vasastan lite då och då för födointag och uppdateringar. Ett år senare är hon singel, vi båda har flyttat till Göteborg, vi har helt nya arbetsplatser och livet har tagit en helt annan riktning. Jag förstår aldrig hur det går till.

I januari var jag totalt utan spår, jag visste inte alls vad jag ville göra med mitt liv, Stockholm eller inte, bo kvar i Midsommarkransen eller inte, gå kvar på ackis eller inte, flytta eller inte, satsa på kammarmusiken eller inte osv osv. Då fick jag rådet av kloke, underbare Björn Gävfert att jag under ett halvår, dvs fram till sommaren, bara skulle flyta med "livet", inte planera, inte tänka och inte anstränga mig, utan se vad som kom till mig. Lättare sagt än gjort, men jag försökte verkligen att lyda hans råd och jag tycker att jag lyckades ganska bra. Och han hade så rätt, som alltid. Det ordnar sig alltid, och det kommer nya utmaningar till en om man bara vågar vara öppen och faktiskt leva livet med nyfikna, glada ögon och öron. Jag flöt med och hamnade i Göteborg, vem hade kunnat tro det för ett år sedan?