Jag är hyfsat nöjd med den första dagen i mitt "nya" liv. Jag gick upp tidigt, satte igång att arbeta och har fått mycket gjort under dagen. Däremot har jag åkt bil, det regnade helt enkelt FÖR mycket. Jag fick stressa till optikern, fast jag var fullt medveten om vad klockan var och att jag borde ha åkt för längesedan. Jag fick även stressa en del inför barnkörsrepet. Jaja, man kan inte kunna allt på en gång. Något jag är nöjd med är att jag har gjort flera saker /på en gång/, såsom svarat på sms, satt in pappret i pärmen, diskat tallriken samt packat upp väskan. 

En väldans trötthet slog emot mig med full kraft för en stund sedan, så jag tänker genast borsta tänderna, packa väskan för morgondagen (åker till Sthlm, wiieee!) och sedan förhoppningsvis sova före kl. 22. Kommer jag i säng 21.30 kanske det även kan bli lite läsning ur Allt i hemmets julspecial som kom med posten idag, Regnet har öst ner hela dagen men jag har ändå kommit i julstämning genom att sjunga om Tre pepparkaksgubbar och stollig stalledräng med alla barnen.

Stockholm och Göteborg skiljer sig åt på många sätt, det var något jag fick veta redan för tre år sedan genom min vän Olof Boman som bor i Stockholm. Vi lunchade någonstans och han arbetade just då mycket i Göteborg, på operan om jag inte minns fel. Han pratade om att han hade upptäckt en stor skillnad på mentalitet, arbetssätt, praktiska ting etc. Jag förstod inte riktigt hur han menade fast han är en oerhört god pedagog och talare (och inspiratör, föreläsare, dirigent, organist, medmänniska, you name it...). Idag förstår jag precis vad han menade. Det är nästan en skrämmande stor skillnad. Många saker är mycket bättre här på västkusten, de passar iallafall mig bättre. Men några saker saknar jag, särskilt det här med trafikregler. I Stockholm var det bilar, cyklister och fotgängare ÖVERALLT. I varenda vrå var det människor. Jag slås fortfarande, efter tre månader i den här stan, av tanken: VAR ÄR ALLA MÄNNISKOR? Senast idag på Vasagatan kl 10.35 Inte en människa. Inga bilar. Lediga parkeringsplatser överallt. Nu till saken, i Stockholm var man tvungen att hålla sig till trafikreglerna extremt mycket, annars kunde man lätt dö, och detta verkade alla inse. Dessutom hjälper Stockholmstrafikanterna varandra mycket, har jag insett nu. Inga problem att bli insläppt i en fil om man signalerar det med blinkers t ex. Här däremot måste man långt i förväg veta hur filerna går för det går ICKE att byta fil, no no no, vi släpper inte in dig i filen, varför skulle vi göra det....?

Jag bodde i Stockholm i åtta år och krockade två gånger, båda gångerna var med cykel/fotgängare. Jag cyklade och en fotgängare (turist från annat land båda gångerna faktiskt) klev rätt ut i cykelbanan utan förvarning. Smart. Det var dock inga rejäla smällar och jag hade alltid hjälm. I Göteborg har jag redan krockat tre gånger. Den första gången var i september, i korsningen vid Toltorpskyrkan. Jag cyklade, inväntade grönt ljus och korsade därefter gatan. De gjorde även en bilist, som också hade grönt, men uppenbarligen inte samma sikt om jag. Jag såg honom men han såg inte mig. Krasch. Dock tog han "bara" cykelbakhjulet, och det blev mest bara en repa på hans bil som resultat. Till min stora förvåning börjar han dock gapa och gestikulera bakom glasrutan och tittar på mig med en blick som undrar om jag är helt dum i huvudet??? Sedan visade han med tydlig gestik att jag genast skulle flytta på mig ur gatan och lämna fri väg. Eh.....då jag inte orkade bråka borstade jag av mig och cyklade vidare.

Förra veckan tog jag en lång powerwalk. Vid avfarten från Säröleden, ungefär vid Botaniska, är det ett tydligt markerat övergångsställe. Det betyder att fotgängare har företräde. Jag ska gå över och ser att det kommer en bil från avfarten och jag söker ögonkontakt för att vara helt säker på att han tänker stanna. Vi får ögonkontakt, han saktar ner och jag kliver ut i gatan. Dock stannar han inte. När jag förstår att han inte tänker stanna hoppar jag snabbt åt sidan och håller ut mina armar till förvåning och skriker i regnet "du måste ju stanna"!!!!! Då får han ett tokspel, gapar att jag är en s:b:a som ju inte bara kan kliva rätt ut i gatan, han ger mig fingret och kör snabbt iväg. Då mitt superminne snabbt fångade upp hans registreringsnummer hoppas jag någon gång att vi får tillfälle att råkas igen.

Igår kväll var det så dags igen. Jag cyklade igenom Haga, på höger sida av vägen, med lyse både fram och bak på cykeln. Från ingenstans kommer plötsligt en annan cyklist, utan lyse, på fel sida av vägen och brakar rätt in i mig. Jag slår i min vänstra kind i hans axel och det gör rejält ont. När jag har samlat mig och lyckats resa mig ser jag att det är en man i 50-årsåldern, rejält överförfriskad, ungefär dubbelt så stor som jag, med en hel del plagg som det står IFK Göteborg på. Han bara blängde på mig med en psykotisk blick och gissa om jag blev förvånad när jag hör mig själv fråga honom: "Oj, gick det bra?" Jorå, mumlade han och cyklade snabbt vidare....Jag kanske även borde ha beklagat förlusten? Det hann jag inte. Idag har jag ett käckt blåmärke/blåtira på min vänstra kind, det ömmar rejält och jag funderar på om det finns någon broschyr någonstans i Nordstan som heter "I Göteborg har vi särskilda trafikregler".

Godmorgon!

Veckostart, hurra! Ja, jag är allvarlig, jag tycker om måndagar. Nystart och framför mig ligger en vecka full med roliga händelser. Dock tror jag fortfarande att jag ska ha Mos (Musik och samhälle, alltså musikhistoria) i A399 kl. 9.00-12.15 (ett härligt pass på 3 h 15 min....) som jag alltid har haft måndagsförmiddagar. Undrar om det har försvunnit ur mitt huvud till jul? Måndagar för mig är ju sedan 10 veckor tillbaka förknippade med administration på förmiddagen (fri tolkning av vad det innebär), sopplunch, kanske en begravning samt barnkörer på eftermiddagen. Fr o m idag är det dock ändring på vissa saker. Det är en ny månad, halvlek in i höstterminen och jag är rätt less på mig själv och min brist på disciplin i mitt nya liv som enbart innehåller 100% tjänstgöring, alltså 200% vila om man delar in dygnet i tre delar à 8 timmar/del. Därför bestämde jag mig i helgen för att:

-Göra ett schema för veckan, inkl övningstid, träning, handla mat, vila och egentid

-FÖLJA SCHEMAT

-göra saker på en gång, i den mån det går

-inte sunka runt på internet, utan bara göra det jag ska vid datorn, som t ex kolla mailen, läsa nyheter eller liknande

-göra en nyttig sak i hemmet/dag, t ex sortera garderoben, frosta av frysen, sortera noter, laga den trasiga vanten etc

-läsa de böcker jag äger men inte har läst. Därefter kan man byta böcker på sajter på nätet, eller med vänner. För några år sedan la jag mig alltid ganska tidigt (ca kl 21.30) och så läste jag ungefär i 30 minuter innan jag somnade. Det var något som passade mig väldigt bra. Jag har insett att jag läser väldigt lite sedan jag flyttade till Göteborg. Varför? Därför att det finns ingen t-bana i Göteborg. Jag vet inte hur många böcker jag har läst ut på röda linjen mot Fruängen/Mörby. 

-alltid åka hemifrån 10 minuter för tidigt. Varför stressa om man kan undvika det?

-alltid cykla om jag inte behöver bilen i jobbet. Att jag inte "hinner" cykla beror på dålig planering. Att det "regnar" åtgärdas med regnkläder.

-under kvällen gå igenom morgondagen samt packa morgondagens väska och förbereda matlådan

-gå och lägga mig senast kl 22.30

Om jag flippar ur och inte håller mig till schemat ska jag påminna mig om det som jag alltid säger till mig själv innan jag spelar en Bach-fuga/triosonat: "Hur svårt kan det va'????" 

Först på schemat idag? Övning kl. 8-10. Dock tänkte jag vara hemma kl. 8-10 pga ett optikerbesök kl 10.30, så kanske att jag måste byta plats på övningspasset med förbereda-barnkör-passet (kl. 13-15). Byta pass måste man ju få göra. Såvida inte grannarna gillar Dupré, klockan 8 in the morning....nä. Det får bli barnkörsfix istället. Hoppas dock inte noterna ligger på jobbet, då spricker ju schemat. Innan jag ens har börjat. Orutinerat.