Jag kommer antagligen aldrig att tycka om singellivet, fast jag försöker på alla sätt och vis. Men jag är en sällskapsmänniska, det går liksom inte att komma ifrån. Så man träffar alltså inte andra människor om man inte har en partner? Nä, tvärtom, jag har nog aldrig träffat så många människor som de perioder då jag har varit singel, och jag dras som en magnet till nya ansikten  Det trista med singellivet är att man dock måste aktivt söka sig till andra människor, och det är jag fortfarande ovan och ganska obekväm med.

Nu har jag varit singel i drygt 14 månader, rekord. Fördelar:

- jag har verkligen lärt känna mig själv

- jag tvingas fatta beslut helt på egen hand, jobbigt men nyttigt

- jag kan göra precis vad jag vill med min tid

- jag kan göra precis vad jag vill med min ekonomi

- jag kan spana på vackra människor

- jag lär känna många nya människor

- jag får en stor bostad för mig själv

- bilen står kvar där jag parkerade den

- hemmet är i samma skick vid ankomst som vid avgång

- man måste själv ordna upp sitt liv

- man blir modigare

Nackdelar:

- det är ingen som saknar mig om jag inte kommer hem på kvällen

- man måste sova ensam

- äta frukost ensam

- betydligt mindre kroppskontakt, jag vill ha minst tre kramar/dag

- ingen som kan ge mig massage på mina ömma axlar

- jag har sämre matdisciplin, att laga middag för enbart mig själv lockar sällan

- man måste göra allting själv, betala räkningar, slänga sopor, handla, fylla på olja i bilen, städa och tvätta osv

- man är ensam med alla utgifter (hur kan bildäck vara så dyrt?)

- ingen att dela dagens tankar och upplevelser med

- ingen "bonusfamilj"

- färre inbjudningar till släktfester, konserter, bröllop mm

- ingen att köpa presenter till

- inget naturligt resesällskap vid semesterresor

Missförstå mig inte nu, jag är inte ensam! Jag har fantastiskt fina vänner som hör av sig och som jag får höra av mig till, jag får lagom mycket inbjudningar till alla möjliga evenemang och det gick att genomföra en lång semester utan en partner vid sin sida. Några vänner delar jag nästan alla mina tankar med, och jag får höra många andras tankar som även stärker mig. Varje dag går jag till en underbar arbetsplats där jag får dela min passion för kyrkomusiken och där kan man ventilera de flesta åsikter och tankar. Men det är ändå inte samma sak som att ha en partner vid sin sida. 

Då jag blev sambo i princip direkt då jag flyttade hemifrån behövde jag aldrig vänja mig vid att bo ensam. Nu har jag tvingats göra det, nästan tio år senare. Och det är läskigt, svårt, ovant, nyttigt, trevligt och trist på samma gång. Då man inte kan göra så mycket annat än att bara gilla läget och försöka flyta med på livets väg går det ändå rätt bra, men jag kommer inte ifrån att jag trivs bäst med människor omkring mig. Kollektiv, varför finns det inte fler sådana? Det kanske jag ska prova? Dock orkar jag inte flytta fler gånger, alltså får jag i så fall bilda ett kollektiv hemma hos mig. Någon som är intresserad?