Jag sitter på tåget (som idag rullar utan problem) hem till Göteborg och anländer om 25 minuter. Tyvärr mår jag inte särskilt bra så jag kommer troligen att åka till en vän och sova där istället för att åka hem till min tomma lägenhet. Jag är kluven, jag känner mig själv och mina känslor så pass bra att jag inser att mitt läge just nu är på gränsen till psykbryt, och jag vill bara medicinera i nödfall. Ronny (min terapeut) säger att det bästa är att just vara ensam och få ett psykbryt, fast det är lika jobbigt som typ magsjuka/döden/spelprov/allt annat negativt man kan tänka sig, men att försöka påminna sig om att DET GÅR ÖVER! Tyvärr vet man aldrig när, om det varar i en timme eller i 10 timmar. Jag klarar av att vara ensam med mina panikattacker ibland, men oftast söker jag upp en vän och pratar bort ångesten/paniken istället, fast det är den sämsta lösningen. 

Varför mår jag dåligt? Livet går ju upp och ner, och jag har mått väldigt bra i flera veckor, så det är inte så konstigt att jag nu har kommit in i en svacka. Framförallt beror den på att de senaste veckorna har innehållit så otroligt mycket känslor. Jag gjorde min examenskonsert, jag sa hej då till mitt älskade ackis, jag har dejtat en del, jag har både blivit dumpad och dumpat, jag har fått upp ögonen för en viss person, jag börjar få relationer till mina körbarn (och deras föräldrar), jag har börjat få nya vänner och jag har förlorat en del vänner. Därtill ska jag hantera mina tankar som rör väldigt mycket självkänsla och min musikerindentitet, och att hitta sig själv.

Igår fick jag efter familjemiddagen, som var helt fantastisk, skjuts av Victor in till stan. Vi ägnade resan åt att prata om att det är så många människor som lever i en lögn, de lever inte de liv som de kanske vill leva. Victor sa såhär om sin framtida partner: "Jag vill träffa en tjej som har tagit reda på vad det är hon vill göra, och även gör det!" Kloka ord från en klok och jättefin extrabror  

Efter en trevlig inflyttningfest hos Katarina åkte Andrea och jag hem till henne och kröp ner i hennes säng. Vi pratade vidare om detta med att göra det man vill göra, strunta i fördomar, strunta i vad ens föräldrar/lärare tycker utan bara gå på sin egen magkänsla. Jag har brottats så himla mycket med just dessa frågor, och jag tror att jag har hittat rätt. Jag tror att jag ska vara organist och barockmusiker, att min uppgift är att sprida musik och framförallt lära barn om hur musik kan påverka tankar och känslor. Men oj vilket tankearbete det kräver, och nu när jag äntligen har nått många av mina mål kan jag inte riktigt hantera de tankar som följer. 

I tre år har jag gått hos min terapeut Ronny och han har betytt oerhört mycket för mig. I våras avslutade vi vårt samarbete då jag skulle flytta. Jag har sedan dess inte känt något behov av terapi men nu inser jag att jag nog måste sätta mig i en terapifåtölj igen. Dock måste jag hitta en ny här i Göteborg, vilket jag är extremt osugen på. Jag vill prata med just Ronny, som känner till allt om mig och som jag verkligen kan vara mig själv hos. Han är helt fantastisk, och ja, jag går till en terapeut som heter så fast Hans Vainikainen säger att man inte kan gå till en terapeut som heter Ronny, det låter inte seriöst säger han.......nåväl, ikväll får min terapi bli en kopp te och sovplats hos en kär vän, tack gode gud för att man har sina vänner i ur och skur!